Akkavare by och Sjaunja myren

Denna sida handlar om de familjer som levt och verkat i Akkavare by, Lill-Sjaunja
samt lite om den mytomspunna myren Sjaunja.

Sidan är uppdaterad 2019-04-29.

 


Sångsvanar, målning av Harald Wiberg

 

"Det kommer en punkt då man tröttnar på spångade stigar. Den utstakade färdväg
som till en början framstod som en trygghet blir tröttsam och bindande. Då tar man
sig till slut in i Sjaunja."
Ur Sjaunja - stormyr, urskog fjäll, av Nils-Erik Landell.

 

Min egen "resa" på Sjaunja myren börjar med Anders Andersson, nybyggare i
Akkavare 1788. Jag kan inte sluta att förundra mig över vad det var som gjorde
tanken på att bosätta sig mitt ute på Sjaunja myren så lockande för min anfader
Anders Andersson... Var det skattefriheten eller tillgången till jakt och fiske samt
bra myrslåtter som fick honom att ansöka om nybyggesanläggningen 1788?
Svaren på detta lär jag aldrig få, jag får nöja mig med att konstatera att efter
honom kom det flera som ansåg Sjaunja myren vara en lämplig boplats. Bland
dessa finns även en "Viltok släkting" och en "Björkman släkting" som jag skall
berätta om nedan.

 

"Den 26 september 1788 beviljades Anders Anderssons nybygge i Akkavaara till
anläggning med 24 års skattefrihet."
Källa: boken Gällivare tätort och landsbygd av Gösta Forsström och Bo Strand.

Denna "Anders Andersson" finns representerad i min farmors och min mormors antavlor .
Han var min mormors farmors farfar, samt i min farmors antavla gift med Brita Olofsdotter, född
1787 i Killingi. Hon var dotter till min fm mf ff far Olof Eriksson i Killingi.

Anders Andersson var son till klockaren och kyrkvaktmästaren i Vassara Anders
Andersson född 1725 och Marget Mickelsdotter född 1739.

Anders Andersson, född 1758-11-16 möjligen i Samakkosuando i Gällivare, död 1836-05-02 i
Sjaunja-Akkavaara. Anders Andersson gifte sig 1782 med: Maria Jöransdotter Stålnacke, född
1762-02-16 i Svappavaara, död 1850-05-02 i Sjaunja, Akkavaara. Hon bodde förmodligen
hemma med sina föräldrar i Svappavaara tills hon gifter sig 1782 och 1788 flyttar familjen
till Akkavaara. Hon blev 88 år gammal. När hon dog levde hon hos sonen Anders Andersson.

Far: Jöran Jöransson Stålnacke.
Mor: Anna Hansdotter Lainio.

Anders och Maria fick de för mig kända barnen:

Margareta, född 1783- flyttar från församlingen 1812.
Anders, född 1786-02-03, död 1853-09-24, gift 1810 med Brita Olofsdotter född 1787-11-08
i Killingi, i hf. för 1846-54 finner jag honom med sin familj i Sjaunja Akkavaara, i hf. f ör 1823-
1838 står han som krononybyggare i Stajnasträsk. I nästa hf. 1846-54 står han under ”Schaudnja”
med hela sin stora familj, söner döttrar, sonhustrur och mågar… där dog han också 1853 67 år
gammal.
Anna, född 1788-02-02, död 1790-05-29,
Caisa Elisabeth Umström, född 1790-03-27, död 1880-02-24, gift 1822-06-25 med Anders
Umström från Ladnjivaara född 1785. 1823 levde hon som torparhustru i Njunisvaara (Puoitak)
i nästa hf. har prästen skrivit dem under Nenäsvaara. I hf. för 1855-64 finns familjen i Pudtiainen,
Anders står då som ”fattighjon”. I hf. för 1865-1891 finns han och hustrun i Årrevaara (Putsas)
han benämns nu f.d. åbo. Där dog maken 1869-02-20. 1877 fram till sin död verkar hon ha bott
ensam i Årrevaara. i dödboken står hon som änkan Kajsa Umström ifrån Årrevaara, begravd i
Jokkmokk enligt attest. Flyttat från församlingen omkring 1814.
Michel, född 1791, död 1792-01-21,
Maria Christina, född 1793-01-07-, gift 1819 med Johan Hansson från Tärendö. Hon levde nog
och dog även där i denna socken, men det har jag inte forskat vidare om.
Hans, född 1795-02-24, död 1795-03-11,
Göran, född 1796-03-25, död 1836-03-08, gift 1827-04-19 med Anna Olofsdotter född 1804-02-03
i Killingi. Familjen bodde i Stainaträsk eller Stainisvaara.
Anna Britta, född 1799-03-16. Gift 1821-02-23 med Jakob Olsson i Akkavaara född 1796. I hf.
1823-38 finns familjen som frälsenybyggare i Lule Luspan, de hade då 3 barn. Jakob var tidigare
gift med Ingri Caisa Larsdotter född 1807-08-14 och de fick sonen Olof Jakobsson född 1821.
Ingri, född 1802-02-02. Gift 1825 med Jakob Eriksson född 1785-02-02 i Svappavaara, familjen
bodde sedan i Leipojärvi. Första maken dog före 1849 och hon gifte om sig med Carl Ersson Palovara
i Leipojärvi. Karl Ersson dog 1868-05-06 och 1876 flyttade hon till Sadjimvaara där hon verkar leva
helt ensam. Hon står noterad som död 1890, men jag finner henne inte i dödboken detta år.
Johan (Johannes), född 1805-04-19, död 1880-01-16 i Nenäsvaara.
Sara Sophia, född 1807-01-21-, lever ännu 1823, men sedan försvinner hon…
Ulrica, född 1809-03-29-. Gift 1827-04-08 med Michel Hansson i Vettasjärvi född 1802-08-05.


Fakta om området Sjaunja

"Sjaunja är Sveriges näst största naturreservat efter Vindelfjällsreservatet.
Det inrättades 1986, efter att tidigare ha varit ett fågelskyddsområde. Sjaunja
är Europas största myrområde, med en areal på 285 000 hektar. Området börjar
omkring tre mil nordväst om Gällivare, och sträcker sig västerut där det gränsar
till nationalparken Stora Sjöfallet.

Sjaunja rymmer en lång serie landskapstyper; från högfjäll i väster via lågfjäll
med fjällbjörkskogar till vidsträckta myrar och barrskogsområden i öster.

Våtmarkerna har klassats som ett av världens mest skyddsvärda våtmarksobjekt
och är därmed också klassat som riksintresse för naturvård i ett mer nationellt
perspektiv.

Djurlivet är rikt med framförallt en lång rad arter som är våtmarksberoende:
änder, gäss, vadare, svanar, men även utrotningshotade rovfåglar märks som
viktiga inslag. Vissa delar av reservatet har därför särskilda bestämmelser under
den känsliga häckningstiden."

Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Sjaunja

 

"Sjaunja är en arkepelag av skogsholmar och tallbackar utkastade i en vidsträckt
våtmark av myrar, bäckar och sjöar. Att själv söka sin väg genom myrlandet är
näst intill omöjligt. Här tar man sig bara fram längs de gamla färdvägarna. I maj
och början av juni har myrlandet mycket att bjuda på för den fågelintresserade.
Då lyser myrarna av hjortronblom och rosling. Redan vid midsommartid har fågel-
kören tystnat och myggsurret tagit över.

Cykelstigen har varit en viktig transportled från Gällivare mot Stora Lulevatten
och Luleälvens dalgång innan inlandsbanan byggdes till Luspebryggan. Den har
också varit viktig som transportled för de nybyggen som anlagts i Sjaunja. Stigen
har steg för steg förbättrats från vandringsstig till cykelstig.

Längs cykelstigen finns flera fritidshus. Vissa av dessa är byggda på utmarker
som bönderna hade för slåttern. Ännu står gamla hässjestänger kvar på många
myrar längs stigen. Vid cykelstigens slut vid Måskejaure finns en båtlänning med
flera båthus och båtar som nyttjas av ägarna till den gamla gården Måskejaur vid
sjöns bortre ända.
"

Källa: http://www.laponia.info/landskapet/platser/sjaunja-allavara-till-maskejaure/



Klicka på bilden för större förstoring.

 

På denna hemsida kan man läsa en berättelse om ett äventyr på
Sjaunja myren:

http://www.utsidan.se/cldoc/sjaunja-forbannelse-och-trolsk-skonhet_791.htm

 

 

Akkavare by – reportage ur tidningen SE nummer
40 1949 s.10-15.

Wikipedia om tidningen SE: https://sv.wikipedia.org/wiki/Se_(tidning)

Bilderna nedan har jag "lånat" från boken: STF:s årsbok 1948 "Arderton-
hundratalet" där det finns en fin berättelse om invånarna - bysborna i
Akkavare och Lill-Sjaunja.

Inget av denna historiska berättelse som jag delger er här, hade kunnat bli
till, om inte vänliga människor(släkt och vänner) tipsat mig om "källorna"
till dessa berättelser. Tusen tack!

 


Klicka på bilden för större förstoring.
Bildens ursprung är hämtad från STF:s årsskrift 1948
"Artonhundratalet"

"Akkavare – byn i ödemarken utan väg, utan elektricitet, utan radio och
tidningar – byn där man lägger sina döda i Gropen, där de får ligga tills
man har tid att begrava dem – det kan dröja månader – där byäldsten
döper barnen… trodde ni sådant fanns? SE-medarbetaren Ketty Alatalo
och K. G. Kristoffersson tecknar här en bild av ett stycke Sverige, som
verkar skuret ur 1800-talet.


Ansiktsdragen förvreds i vild smärta. Ögonen led utan att gråta. På trä-
golvet i det skumma köket krälade hon i bara linnet under födslovåndorna.
Ur vattenkitteln på den sotiga hörnspisen ringlade ångorna mot taket.
Och fönstren immade. Kvinnan på golvet kastade sig av och an under
kampen. Knogarna vitnade på händer som knöt sig i smärta. Kvidandet
brast i hjärtskärande skrik som bubblor. Så kom då barnet. Grannmoran
var barnmorska, hon lyste sig med en flämtande fotogenstake och förlöste
med hushållssaxen. Det födda flickebarnet skrek skärande. Modern skrek
också. Hjälplöst, klagande, undergivet – dödsmärkt. Den våta ansiktshuden
blev gråaktig. Efterbörden kom inte. Då la grannhustrun barnet och jagade
över ängarna till bytelefonen.
-vi kan inte komma, det är för dimmigt och det blir sämre väder.
-ni måste, det gäller livet, Inga-Lena dör.
- kommer vi gäller det tre liv. Molnen ligger för lågt, och dimbankarna tätt.
Men vi försöker väl om en timme…
-ni måste. Hon är vit och rör sig inte.

När grannkvinnan sen stakade den dödssjuka barnaföderskan uppför den
steniga, skummande forsen, grät hon och bad ivriga, ångestfyllda böner till
Gud. Och Inga-Lenas ögon var långt borta och omgivna av mörka ringar.
Och tyst.


Även ett flygplan tar tid på sig. Den här gången tog det en evighet. Men det
pilade ner mot sjön som en ilsken slända och tog Inga-Lena med sig – i tid.
Inga-Lenas flickebarn Barbro är nu drygt ett år och upptäcker världen…
(Här är sidan scannad lite för snett för att jag skall kunna fortsätta läsa –
skriva av texten).

fortsättning nästa spalt:… samma betingelser som Inga-Lena, minus
möjligheten att anlita flygambulans om det går galet. Att komma till Akka-
vare är som att stiga in i 1800-talet. Folk bor på gränsen till det omöjliga,
det orimliga – åtta mil ovanför polcirkeln och skild från Gällivare genom
dryga fem milen tysta skogar och sugande myrar. För främlingen bär
vägen miltals genom vatten. Vatten till knäna, vatten till armbågarna,
till halsen om man inte känner den förrädiska bottenlösa gungflyn. Det
gör folket vid myren. Och balanserar en till mötes på såphala stänger i
gyttja till vaden. Där bor tio människor med tre hushåll. Man lever huvud-
sakligen på mjölken och smöret från korna, fisken i sjön och köttet och
ullen av fåren.
(Här är sidan scannad lite för snett för att jag skall kunna fortsätta läsa
– skriva av texten)

fortsättning nästa spalt:…spinnrocken är dagligast i bruk. Reda pengar
till mjölet, sockret, saltet, kaffet och fotogenet får man genom bössan,
noten eller spinnrocken.

Först är det Viltoks, de har tre kor, tre kalvar, arton får och byns enda
häst. Och det är hos dem som myndigheterna installerat den åbäkiga
ödemarkstelefonen. De har tagit den föräldralösa fyrtiosjuåriga lapp-
kvinnan Katarina Sjaunja till sig som piga. Abmot är sextiofyra och hans
hustru Hilma femtioåtta. I trettiosex år har de bott här. Hilma kom hit
som tioåring med sin far och fick ärva gården. Abmot är lapp och
vandrade en gång i världen med sin fars renar ända till norska kusten.
Men den norrländska hungersnöden på 1890-talet blev fattigdomen för
många lappar då tusentals renar dog av hunger stående till buken i snö.
Hilma och Abmot gifte sig här, hon var tjugotvå och han tjugoåtta. De
har ett potatisland som - om det inte fryser som i år – ger halva års-
behovet. Och kontanter skaffar Abmot till huset genom att jaga och
fiska lite. Fem – sexhundra kronor om året är ungefär vad han får på
sin sik, sina ekorrskinn och sina tjädrar och ripor.

 


Abmut Viltok - kaffepaus i höstskörden.
Klicka på bilden för större förstoring.
Bilden är scannad från boken STF:s årsbok 1948.
Där det finns en berättelse om Akkavareborna.

 


Hilma Viltok i höskörden 1948.
Klicka på bilden för större förstoring.

 

Sen är det Johanssons, de har två kor, två kalvar och sju får.
Johan Johansson är sextioåtta och född i byn, hans hustru Ebba är
fyrtiosju och kom hit som nittonårig tjänsteflicka till en granne. De
har fått sex barn, alla utflugna ur huset. De äldsta, Rut och Lea på
21 och 24 år är gifta. 15-åringen Gerda är hemhjälp hos en prost,
11 åringen Disa bortadopterades till en syster, 12 åringen Hilda in-
ackorderades i Gällivare. En är död. Hos dem bor dotterdottern,
fyraåriga Viveka. Johan förtjänar något hundratals kronor om året
på att fiska och hustrun… (här är sidan så snett scannad att jag inte
kan läsa ända ned på sidan).

Nästa sida: … för utombys räkning ihop så där tvåhundra kronor om
året.

Och så är det Njammis, de har en ko, en kviga, en kalv och två får.
Nils Oskar är trettionio och även han urinvånare, hans hustru
Inga-Lena är tjugosex och kommer från lapparna i Teuna, när
de gifte sig för fyra år sedan. De har två barn, fyraåringen Rolf och
ettåringen Barbro, som höll på att kosta Inga-Lena livet. Klöver-
vallen till kreaturen är inte deras egen, den hyr de för tjugo kronor
om året. De har ett litet potatisland och jagar och fiskar något litet –
men bara till husbehov. Nils Oskar arbetar i ett linjearbetarlag
från maj till oktober vid Linaälv, som ligger tre mil från byn. Han får
sexton kronor om dan för det, som han ska försörja familjen på,
och betala den arbetskarl som Inga-Lena har till hjälp med slåttern
under en sommarmånad, med fem kronor om dan. Annars sköter
Inga-Lena gården själv. För dem är det värst att klara av de cirka
tjugo vedlass som går åt i huset under året, och som kostar 20-25
kronor st.

Not: fick i april 2019 ett mail från en "snäll människa", som gav mig
uppgifter om Inga Lenas barn:
Rolf Njammi, född 1945, död 2018;
Barbro (nämnd ovan), född 1948;
Jan, född 1951, död 2001;
Anders, född 1954, död 2003.
Inga Lena föddes 1923 och dog 1999.

Ödemarken fordrar fullt upp med arbete. Kvällarna året runt ger
kvinnorna att göra vid spisen, strumpstoppen eller spinnrocken
och männen vid noten. Radio finns inte, och inte heller tidningar,
för det går ingen post fram till byn. Det finns ju ingen väg. Gas,
elektricitet och brunn saknas också. Vatten hämtar kvinnorna i
sjön sommartid. I berget finns det vatten, men folket är fattigt
och det blir oövervinnliga ekonomiska bördor att frakta en
diamantborr till byn för att borra fram det. Så på vintern ångar
köken som en bastu när kvinnorna smälter snö över den aldrig
falnande elden. Långt ut på myren stretar de i storm och fruktans-
värd kyla för att samla snö till de tre – femhundra liter vatten som
går åt till… (slut scannat på denna spalt).
Nästa spalt:
Kvinnorna sliter tidigt ut sig på att dra det tyngsta lasset i öde-
markslivet. För av uråldrig, helig hävd är arbetet uppdelat i mans
och kvinnosysslor. Männen jagar och fiskar och svarar för slåttern.
Kvinnorna sköter barnen, hemmet och kreaturen – och rycker in i
slåttern och fisket. Det måste de, annars skulle man inte hinna med
allt under de bråda sommarmånaderna. Men kvinnorna skulle inte
tillåta männen utföra kvinnogöra – de sköter sitt ensamma. Utan
knot, kvinnorna i skogen är inga slavar. Arbete ger makt i öde-
marken och kvinnorna har i Akkavare en hel del att säga till om.
Men fru Johansson säger: - det är skönt att bli gammal. Jag har
det bra nu, för jag har ett bra hus och bara en liten att ta vara på.
Orkar man bara arbeta så finns det att äta så… (snett scannat
sida i slutet på mitten spalten).
Nästa spalt:
…i en dålig jordkoja, jag hade sex barn och vi arbetade som
besatta. Men inte hade vi alltid mat på bordet för det. – Hade jag
vart ung nu, när folk får mödrahjälp och sånt skulle jag gärna haft
tio barn. Men förr var det svårt med sex. Hon har fött alla sina barn
i kojan. Folket i Akkvare tänker på sin Gud rätt mycket fast de inte
går i kyrkan mer än på sin höjd en gång om året. Den ligger nämligen
i Gällivare. Folk är Laestadianer och laestadianska predikanter kommer
ibland vandrande till Akkavare eller någon by i närheten. D.v.s. ett
par tre mil därifrån. Och dom blir lätt lite lömska om folket inte kommer,
i all synnerhet om de bevistar den enas gudstjänst men inte den andras.
Gammelfru Viltok – av en prästsläkt som försett Gällivaretrakterna
med präster i tre generationer – är sträng i sin tro. Hon säger att de
två andra kvinnorna är ogudaktiga, ibland när hon är vresig. Inte vet
jag, om det beror att fru Johansson har hellånga gardiner och blommor
i fönstren och att Inga-Lena har hel klänning. Men det kan vara det.
Enligt den laestadianska läran får gardinerna nämligen på sin höjd vara
halvkorta. Och blus och kjol ska det vara istället för hel klänning.
Blommor i fönstren och slips är otillåten flärd, och att låta sig av-
konterfejas är också lite syndigt. Men man har lättat på strängheten
de sista åren och säjer: till Gud kommer man nog ändå fast man har
gardiner och låter fotografera sig. Så jag är inte säker på vad det
kan bero.Vid sidan av den stränga gudstron spirar övertron i smyg…
(snett scannad sida)."


Här slutar det material som jag fått via mail, hoppas att ni som läser
detta ändå får en inblick i hur familjerna levde i byn Akkavarei Sjaunja
i början av 1950-talet. Om det finns någon av er som läser detta som
har sparat hela denna artikel från tidningen SE hör gärna av er:
christina.berglund57@gmail.com

kanske jag kan få hela artikeln rätt scannad så att jag får med allt
som står där...

Nedan följer en liten förklaring - lite forskning om vem Hilma och
Abmut har som föräldrar och anfäder:

Abmuts antavla i stora drag:
Farfar: Abmut Pålssons Viltok född 1817-05-03 (finns i min släktforskning).
Far: Paava Abmutsson Viltok född 1843. äldsta sonen i syskonskaran.

Paava Abmutsson Viltok, född 1843 var ”nomadlapp” och tillhörde Vesterbyn
i Sörkaitum. Han gifte sig 1883-05-06 med lappdottern Kristina Pannasdotter
Någga, född 1864-09-21, död 1890-04-29 troligen i samband med dottern
Inga Stinas födelse. Kristinas föräldrar var Panit Anundsson Någga, född
1826-01-02, död 1891-05-14, och Sigga Påhlsdotter Viltok, född 1830.
Sigga var dotter till Påhl Påhlsson Viltok född 1787-08-04, död 1855-03-30
och Brita Ammasdotter, född 1790-10-20 död 1866-03-14. Hon var alltså
syster till min anfader Abmut Pålsson Viltok född 1817-09-02. Efter hustrun
Kristina Pannasdotter Någgas död 1890, gifte Paava Abmutsson Viltok om sig
1894-12-25 med Gonnil El. Andersdotter Viertotak, född 1895-05-23. Med
henne fick han sonen Olof Anders, född 1895-01-24.

Alltså var Abmut i Akkavares mormor Sigga Påhlsdotter Viltok, syster till
hans farfar Abmut Påhlsson Viltok, så har blev det liksom lite "släkt med
släkten" gifte...


Paava och Kristina fick barnen:
Abmut, född 1885-04-25.
Inga Stina, född 1890-03-08, död 1890-03-18.

Hilmas antavla i stora drag:
Farfars farfar: Kyrkoherde Johan Björkman (d.y.) född 1749-01-27 i
Kautokeino.
Farfars far: Karl Björkman, född 1786-05-30 i kyrkbyn Gällivare.
Farfar: Fredrik Björkman, kyrkvärd i Gällivare, född 1831-09-06.
Far: Oskar Fredrik Björkman, född 1864-12-01 i kyrkbyn Gällivare. Han
köpte fastigheten Sjauna Nr. 1 1/16 någon gång före 1913. (jag har inte
kollat upp detta) och familjen flyttade från Gällivare mitt ut i vildmarken
i Sjaunja. Oskar Fredrik dog där i Sjaunja 1927-07-02, och det var väl i
den vevan som Hilma fick ärva gården i Akkavare.

Nedanstående bilder har jag "lånat" från STF:s årsbok 1948, jag vet inte
namnet på alla personerna på bilderna, om någon har en aning om detta
maila mig då: christina.berglund57@gmail.com

 


Klicka på bilden för större förstoring.


Bildtext från boken:
"Yngsta generationen i Lill-Sjaunja, den översta
gården utmed Sjaunjaätno". Enligt information från
en säker källa, är barnen på fotografiet ovan
Edvin och Carina Sjaunja.



Klicka på bilden för större förstoring.

 

 


Klicka på bilden för större förstoring.


Bildtext från boken:
"När sångsvanen lyfter till avsked i klara septemberluften, då går
idag som förr Sjaunja bon ut på trappen och följer den med blicken
länge. Den korta sommaren är slut, den långa vintern väntar".

 


Klicka på bilden för större förstoring.


Bildtext från boken:
"Familjen - här kring myren bor nomad och bofast samman och på
trappan Till Anderssons gård i Lill-Sjaunja ljuder både svenska,
finska och lapska språket bredvid varandra".

 


Lill-Sjaunja, ena gården öde när reportaget gjordes 1948.
Klicka på bilden för bättre och större förstoring.

 

 

Nedan redovisar jag de familjer som fanns bosatta i Sjaunja 1913-1927:
Källa: Gällivare AIIa:31 (1913-1927) Bild 490 / sid 4012 (AID: v193104.b490.s4012, NAD: SE/HLA/1010055)

Eftersom jag själv aldrig har besökt Akkavaare eller Sjaunja, och inte
heller träffat någon av de personer som nämns i denna historia,
reserverar jag mig för ev. fel och misstag jag gör vad gäller upplysningar
om personernas födelse, gifte, död m.m. Hör av er om ni hittar något
som blivit fel:
christina.berglund57@gmail.com

Sjaunja Nr. 1, 1/16 ägare:
Oskar Fredrik Björkman, född i kyrkbyn Gällivare 1864-12-01, död i Sjaunja
1927-07-02. Gift 1890-04-04 med: Anna Britta Hansdotter, född 1864-03-15
i Sadjemvaara, död 1947-08-12 i Sjaunja.
Barn:
Hilma Sofia, född 1891-05-01, död 1992-01-08 i Södertälje. Gift med Abmut
Viltok (se ovan) 1885-04-25 i Sörkaitum, död 1971-08-25 bosatt på Älvgatan
1 i Gällivare.
Edla Olivia, född 1893-05-07, död 1969-05-20 i Tjautjas. Gift 1924-05-11
med Frans Oskar Christersson i Tjautas, född 1902-12-09.
Anna Ottillia, född 1901-10-03, död 1981-09-21 i Tjautjasträsk. Gift 1926-10-01
med Johan Axel Martinsson i Tjautjasjärvi, född 1904-02-01, död 1967-01-17
i Tjautjas.
Familjen hade bytt efternamn till "Blombacke".
Ina Maria, född 1904-12-06. Gift 1928-07-01 med Frans Isak Henriksson Rantatalo
(Ryrland)i Killingi, född 1901-12-23, död 1990-11-03 i Gällivare.
Rut Ingeborg, född 1907-02-18. död 1987-05-09 i Gällivare. Gift 1929-07-15
med Viktor Strandgård i Linaälv, född 1904-01-30, död 1955-06-08 i Linaälv.

På samma fastighet bodde vid denna tid även Abmut och Hilma (se ovan).

Fastigheten Sjauna nr. 1 var troligen från början "kronolägenhet - krononybygge".

Fastighet nummer 2: Sjaunja nr. 2 1/16 ägare Oskar Fredrik Björkman ovan.
Där fanns ingen bosatt vid denna tid.

Fastighet nummer 3:
Mickel Mickelsson, fiskare, född 1854-01-07 i Jutsarova, död 1916-02-22 i Sjaunja.
Barn vid denna tid på fastigheten:
Johan Jacob Mickelsson, född 1881-05-28, död som ogift 1936-07-08 i Sjaunja.
Siri Lisa Mickelsson, född 1894-06-16. Gift 1914-06-23 med snickaren Nils
Fredrik Karlsson i kyrkbyn, född 1877-01-04.
Ingrid Kajsa, född 1896-08-12, död 1973-05-06 bosatt på Norska vägen i Gällivare.
Gift 1919-11-01 med Isak Persson Särkimukka i kyrkbyn, född 1879-10-15, död
1961-07-09.
Mickel hade även en dotter som var gift och bodde i Sjaunja
Helena Maria Mickelsdotter.

Första gången Mickel Mickelsson "dyker upp" i Sjaunja är i husförhören för åren
1877-1890. Han verkar då vara "inhyst" hos Jacob Andersson på fastigheten
Alkkavare nr.1 (se nedan). I hf. för 1890-1895 verkar han ha köpt eller övertagit
fastigheten Alkkavare nr. 1 1/16 av Jacob Andersson, född 1829-03-26, död
1890-10-04. Jacob Andersson hade då en son, Erik Jacobsson, vilken omkom i
skogen i oktober 1892, återfanns ett år senare i okt. 1893. Möjligen fann det sig
då "naturligt" att Mickel Mickelsson var den som stod som ägare - brukare av
fastigheten. Mickel Mickelsson var gift med Helena Jacobsdotter född 1855-10-21
i Sjaudna.

Fastighet - familj nummer 4:
Johan Henrik (Erik i födelseboken) Eriksson, född 1856-02-08 i Stainasvaara,
död 1915-03-30 i Sjaunja. Gift första gången med Ristin Venni, född 1844-09-25,
död 1893-03-09 i Sjaunja. Gift andra gången 1894-06-08 med Asa Pålsdotter,
född 1848-06-19.
Barn vid denna tid på fastigheten:
Katarina Eriksdotter, född 1873-08-07. Hon står som "stum" i hf. Död som ogift
1957-02-05 i Gällivare.

Fastighet - familj nummer 5.
Johan Anders Johansson, född 1881-06-16 i Sjaunja, död 1952-05-29 i Akkavare.
Johan Anders är son till Johan Henrik Eriksson och Ristin Venni ovan. Han var gift
första gången 1911-01-18 med Hilda Maria Åström, född 1890-05-05, död 1917
-07-24 i Sjaunja. Hon dog i barnsäng och i lunginflammation. Gift andra gången
1921-08-01 med Ebba Josefina Philipsson från Neitisuando, född 1912-11-14.

Detta par är de personer som nämns ovan i reportaget.

Barn på fastigheten vid denna tid:
Ester Olivia, född 1914-12-13, död 1970-05-24 i Koskullskulle. Gift 1937-05-17
med Viktor Ferdinand Apelqvist i kyrkbyn, född 1908-12-13, död 1988-08-20 i
Kullen.
Johan Algot, född 1917-07-22, död 1917-07-23.
Ebba Josefina och Johan Anders fick de gemensamma barnen, alla födda i Sjaunja:
Rut, Lea, Gerda, Hilda, Disa och "en är död". (se ovan).

Fastighet - familj nummer 6.
Anders Jonasson, fiskare, född 1865-11-03 i Lopasjärvi, död 1938-01-02 i Sjaunja.
Gift 1890-09-20 med Hedda Stina Nilsdotter, född 1866-07-25 i Neitisuando, död
1949-05-17 i Sjaunja.

Barn på fastigheten vid denna tid:
Anders, född 1898-08-23, död 1920-01-29 i Sjaunja.
Johan Erik, född 1902-10-01, död 1956-07-25 som ogift man "å församlingen
skriven".
Nils Henrik, född 1906-11-03, död 1983-01-10 i Gällivare. Gift 1938-07-02 med
Hilma Sofia Åström, född 1896-01-12, död 1968-07-17 i Allavaara.
Olof Vilhelm, född 1909-01-25, död 1920-05-07 i Sjaunja.

Fastighet - familj nummer 7.
Nils Henrik Jonasson, fiskare, född 1858-11-02 i Killingi, död 1920-12-24 i Sjaunja.
Gift 1902-11-29 med Maria Keinil, född 1866-06-09 i Njarka.

Fastighet - familj nummer 8.
Nils Peter Persson Njammi, född 1871-11-17 i Joikam, död 1953-04-14 i Allavaara
1:2. Gift 1909-12-24 medMaria Helena Mickelsdotter, född 1880-03-12, död
1945-01-06. Familjen flyttade från Nenäsvaara till Alkavaare 1915.

Barn på fastigheten vid denna tid:
Nils Oskar, född 1910-04-30 (nämns i reportaget ovan), död 1979-01-08 i
Allavaara. Gift 1909-12-24 med Inga-Lena ovan. Paret verkar ha gått skilda vägar
1957-02-11.
Jenny Maria Lovisa, född 1911-08-24, död 2008-05-29 i Saltsjö-Boo. Gift 1934-
11-30 med Knut Holger Fellerud, född 1909-06-27 i Malmberget, död 1993-01-26 i
Malmberget.
Emma Ingeborg, född 1913-07-14, död 1992-08-29 i Malmberget. Gift Lindelöf
1955-04-04.
Johan Viktor, född 1915-01-08, möjligen död som Johan Viktor Flingvall i Jukkas-
järvi 1999-02-19. (om det är denna man).
Hanna Olivia, född 1917-04-27, död 1999-06-14 i Allavaara. Gift 1945-12-01
med Helge Georg Ridderström, född 1913-03-14 i kyrkbyn Gällivare, död
1991-10-30 i Allavaara.
Tea Julienna Helena, född 1921-03-28. Död 2012-03-24 i Koskullskulle.
Cecilia Elisabet, född 1923-01-20.

 

Nu kan jag med glädje uppdatera Akkavaare sidan med bilder och information
jag fått av en person vars morfar var Nils Peter Persson Njammi ovan.

Bilden längst till höger: Nils Peter Persson Njammi, i mitten: Albin Eriksson, till
vänster: okänd man.

 

Maria Helena Mickelsdotter vilken kört sin dotter Elisabet över älven när hos
skulle besöka Allavaara, vilket innebar en promenad på cirka 17 km.

 

Elisabet Persson Njammi tillsammans med Kati Weni 1938.

 

Systrarna Elisabet och Thea Persson Njammi 1939.

 

 

Elisabet Persson Njammi med sin syster Ingeborg (Bojan) på en sten ute i
forsen augusti 1938. Ingeborg eller Bojan som hon kallades bodde under
långa perioder på 1960-80 talet i Akkavaare tillsammans med maken Kalle
Lindelöf.


Vintriga bilder från Akkavaare på 2000-talet

 

Fastighet - familj nummer 9.
Nu har Johan Anders Johansson flyttat hit med sin nya familj:
Johan Anders Johansson, född 1881-06-16 i Sjaunja, död 1952-05-29 i Akkavare.
Johan Anders är son till Johan Henrik Eriksson och Ristin Venni ovan. Han var gift
första gången 1911-01-18 med Hilda Maria Åström, född 1890-05-05, död 1917-
07-24 i Sjaunja. Hon dog i barnsäng och i lunginflammation. Gift andra gången
1921-08-01 med Ebba Josefina Philipsson från Neitisuando, född 1912-11-14.
Detta par är de personer som nämns ovan i reportaget.


Barn på fastigheten vid denna tid:
Ester Olivia, född 1914-12-13, död 1970-05-24 i Koskullskulle. Gift 1937-05-17
med Viktor Ferdinand Apelqvist i kyrkbyn, född 1908-12-13, död 1988-08-20 i
Kullen.
Lina Viktoria, född 1923-01-08, död 1928-03-18.
Lea Maria, född 1926-07-08. (Nämns ovan).

 

I samma bok som nämns ovan "Svenska turistföreningens årskrift 1948" finns
även en berättelse som heter "Loggbok från Sjaunja" av "Lasse, Nisse, Olle,
Gunnar och Gösta". Gösta Lundqvist är den fotograf som tagit de flesta av
bilderna jag publicerat ovan. Jag har inte bett om "publiceringsrätt" på min
hemsida eftersom jag inte kan få tag på släktingar till Gösta Lundqvist, men
jag tror nog att han inte skulle ha haft något emot att jag använde hans bilder
för att göra berättelsen ovan mer "levande".

 

Männen som gemensamt för denna "loggbok" berättar om sina strapatser
på Sjaunja myren som de gjorde med medförda kanoter över de vatten och
stigar som fanns att tillgå för deras resas ändamål. De började sitt äventyr
via Linaälv och Allavare. Lasse berättar:
"För att komma till vatten hade vi drygt 1½ mils vandring. Vi hyrde häst och
vagn och Johansson i Linaälv och lastade våra grejor. Hösten var kommen.
Svalorna hade samling på Johanssons tak, när vi for. Större delen av vägen
var ingen väg i sydsvensk mening. Längs en grusås genom myrarna hade
en gång vid järnvägsbyggandets tid materialen släpats fram. Det låg kavel-
broar i mossarna och timmerspänger över bäckarna, men virket var nästan
uppruttet. På 17 år hade häst och vagn inte kört den vägen. Så den var
kanske inte så bra."

"Det gick ett spår i sanden, märken efter en jordafärd.
Gamla fru Björkman i Akkavare
var död.
På denna sällsynt sköna ödemarksväg hade hon gjort sin sista resa för
bara ett par dagar sedan. De hade snickrat en låda åt henne där hemma,
forslat henne i båt utför forsarna i den steniga älv vi skulle treva oss uppför
och sedandragit henne på släpkälke över åsen. Medarna hade ritat i sanden."

"De grå husen i Akkavare avtecknade sig med patetiska silhuetter mot
västerhimlen. De såg ensamma ut, ensamma och vilsekomna i ödemarken.
Men där fanns liv. Hundarna skällde, sprang ut i vattnet, vände tillbaka igen,
gnydde och hoppade utefter stranden. Byns alla ögon iakttog oss, men ingen
mer än hundarna och några barnungar ville visa sin nyfikenhet. Jo, Abmot
Viltok var förstås nere vid stranden och tog emot. Men han hade träffat Lasse
förut och kände sig liksom stå i ansvar för det sällskap vars ankomst telefonen
bebådat. På tunet utanför Viltoks hus slog vi läger."

"Sjön låg blank, genomskinligt svart, och det luktade fränt av gammalt fisk-
avfall nere vid stranden. Långt, långt borta höjde sig mjuka fjällåsar över
myrar och mörknande granar. Sorlet nere från forsen ljöd stilla och ensamt
i skymningen. Svalorna flög rastlöst av och an ovanför våra huvuden och mor
Viltok kom förbi oss längs stigen mot ladugården för att stilla kreaturen.
Stigen går som en nedsänkt, konkavt band över gräsvallen mellan bonings
huset och ladugården. Den har slitits av kvinnofötter. Inne i stugan lutade
sig Abmot på utdragssoffan. Hans dagsverke var färdigt och han var nöjd
med det. Höet var bärgat och det som inte fått plats under tak var stackat
i en jättestor vinterhässja. Vi talade om detta, om att leva i Sjaunja, om att
leva på gränsen till det möjliga - eller omöjliga. Vi gillade inte riktigt det sätt
varpå turister och naturskyddare ibland talar om fjällgränsens bofasta be-
folkning som nybyggare och om deras gårdar och odlingar som nybyggen.
Det vittnar om tanklös romantik eller, ibland ännu värre, om tendentiös för-
vrängning av fakta för att beteckna en företeelse, som man vill framhålla
som traditionslös i sin omgivning.
Här i Akkavare har människor bott i sju generationer, säger Hilma Viltok,
som har väl reda på sig och på allt som sker med myrens folk. Sju genera-
tioner, det betyder att platsen varit bebyggd sedan 1700-talets mitt. Folket
i Sjaunja är inga nybyggare. Deras jord har god hävd, även om dess skördar
är fattigt magra. Här finns inga åkrar inga sädesfält som vattras av vinden,
endast ett litet potatisland till varje gård. Gårdarna i byn ligger spridda över
moränkullens flacka välvning, där gräset växer välgödslat frodigt runtom
husen. Det ger ett gott foder åt korna, men knappt. Det fina hårdvallshöet
måste drygas ut med hårt starrhö från slåttermyrarna, som kan ligga mil
från hemmabyn. Det är boskapsskötseln som är huvudnäringen, betingelsen
för den fasta bebyggelsen. Högst tre mjölkkor har en familj, och det räcker
inte att leva av. Fiske och jakt är därför livsnödvändiga sysselsättningar,
som tillsammans med vinterns skogskörslor och tillfälliga dagsverken - då
männen i veckor ligger borta från hemmet- ger de kontanter som man inte
kan reda sig utan, trots att livet häruppe, så långt det numera är möjligt,
grundar sig på självhushållets principer."

"En av dagarna under återfärden passerade vi strömmen mellan Mälkojaure
och Etnajaure. Lasse berättar:
Den blanka älven skär genom ett gräsrikt smalt land mellan två sjöar. Där
uppe på brinken ligger den gamla lappen Virtutaks stuga, inte stort större
än en getkåta. Han får plats därinne med ett litet bord under fönstret, och
en soffa på var sida om bordet, en stol, en spis, en vedtrave och en bakfjöl
på väggen. Vi var in och hälsade, ett par i taget. Han vet inte hur gammal
han är, någonting mellan 80 och 90, han ska fråga pastorn nästa gång han
kommer till Gällivare. När vi for följde han oss ut. Han hukade sig för att
komma ut genom dörren, grep sin långa stav som stod bredvid de hemgjorda
skidorna utanför tröskeln och gick bland höhässjorna ner mot båtlänningen.
Våra små vingliga kanoter såg inte ut att vara mycket att fiska med, där de
låg bredvid hans stora svarta båt. På kullen ovanför näten stannade han,
stödd mot käppen, och åsåg vår avfärd. Solen bakom lyste genom hans
skägg, lyste genom krönets gula gräs, vinden rörde vid hans vita hår. Hans
urblekta och lagade lappdräkt kantad av solljus stod mjukt mot skogsåsen
bakom. Blid och stilla följde han oss av artighet, inte av nyfikenhet. Jag hade
svårt att ta blicken från denna tavlan. Han stod där som den förkroppsligade
resignationen, den starka, hållfasta, givmilda resignationen. Vilken skönhet
en människa får, när hon är ensam. Innan vi försvunnit runt udden nedanför
hade han gått in igen. Detta var enda gången på flera år det kom turister till
hans kåta, tio mil norr om polcirkeln."

Uppdatering angående "lappmannen Viertotak" ovan:
2015-12-10 skriver Mide Fellerud i ett mail till mig
"Såg att du efterlyste vem lappmannen Viertotak var. Han kallades i byn för
Pitkaanti och bosatte sig i Melkojärvi. Panna var en son till honom."

Tack för denna upplysning Mide!

Från boken ”Myr” av Svante Lundgren
Färder i Sjaunja – Sveriges största sumpmarksområde
Nordisk Rotogravyr Stockholm 1952


Sidan 31:
”Innan kvällen har vi rott, stakat och dragit oss opp till byn mitt i myren, till
Akkavare. Några gråa längor och ett par rödaktiga hus på en småknölig
sluttning, notställningar och en rad båtar vid stranden, lysande gula ved-
högar vid de två bättre husen, en halvcirkel av ändlösa myrplan. Det är allt,
men det är inte litet. Vi går opp och hälsar på delägaren i Sjaunja hemman,
och hans språksamma och kvicktänkta hustru Hilma.
Det finns fyra gårdar och en mindre stuga i Akkavare, men numera bor
det endast två familjer i byn, det är Viltoks och Johanssons. Snickaren
Njammi hör också på sätt och vis hemma där, men har är inte riktigt rotfast
utan bor än här än där. De två bebodda gårdarna är av vanlig nyare stugtyp,
men ett par ödegårdar är långa, massiva liggtimmerhus byggda av feta torr-
furor, som för någon mansålder sedan huggits på sydsluttningarna bortom
Muorjejaure, en mil norrut. Det är stockar som inte tar röta i första taget,
men de kostade många dagsverken innan de satt på sin plats i väggen. Ett
nybygge uppfördes inte på en dag. Det består ju dessutom av en hel klunga
hus för olika ändamål, och alla bär prägel av att vara i grund handgjorda.
Gårdsgrupperna ligger var och en på sin slåttervall med visst avstånd till
grannen. Viltoks har ett par björkar och en rönn vid sin gård, och på syd-
sidan av den ena ödegården är en riktig grönskande täppa – någonting
mycket ovanligt i dessa trakter – i övrigt står husklotsarna utplacerade
direkt på vallen. De faller på så sätt i ögonen men går ändå med sin gråhet
och jordfasta typ väl in i omgivningen. Står man vid Viltoks stuga, som ligger
högst opp mot skogen, ser man byn inramad av en vid krets låga höjder i
öster och söder. Gårdarna i Allavare och stationshuset i Kuosakåbbo syns
vid klar sikt trots ett avstånd av nära två mil. Detta säger också en hel del
om det mellanliggande myrlandets planhet, ty Viltoks hus ligger väl högst
femton meter över älvens yta. Myrarna och deras skogsstrimlor ser man
bara närmast älven, sedan göms de bakom varann och syns inte, utsikts-
punkten är för låg och myrlandet för slätt. Samma utsikt har man genom
köksfönstret, i synnerhet från södra bordsändan, där Viltok själv alltid
njuter kaffetåren.
Det är fru Hilma Viltok som tar emot oss, tjock, frodig och barfota, livliga
intelligenta ögon, rent svensk i typen. Naturligtvis sätter hon på kaffe-
pannan, en rund och skinande treliters sak, medan vi börjar tala om våren.
Men nu får jag veta att värre vårar funnits, det var i synnerhet Den långa
våren, som alla här oppe vet inträffade 1935. Det året kom inte björklövet
till midsommar.
Jag får också veta att Viltoks bott 50 år nu till midsommar i Sjaunja. Och
trivts? Det är dumt frågat, och svaret blir därefter: ’Jo, det är så att där
geten tjudras, där lär hon beta.’ Jag märker snart, att Hilma känner sig i
viss mån ansvarig för denna lilla del av världen. Hon berättar, att det nu
är sjunde generationen som bor i Akkavare by men att endast Johanssons
är infödda. Hennes egen far hette Björkman och flyttade hit från Gällivare,
och drivfjädern tycks ha varit den vanliga: en obetvingad lust för jakt och
fiske. Kanske har det åtminstone tidigare legat något i vad en argsint
kvinna sa att det var karlarna, som lurade ut en hustru i obygden och
sedan lät henne slita ut sig med omänskligt arbete hemma, medan de
själva roade sig i skogen och på sjön. Ännu är det förresten så att en
mängd tungt arbete, som söderut flyttats över på männen, här oppe
fortfarande vilar på kvinnorna. Så är det med skötseln av lagården och
bearbetningen av produkterna därifrån. Separator finns, men grädden
kärnas fortfarande i en stor och ytterst tungarbetad stavkärna. Numera
är det inte lätt att få en hustru till ensamgårdarna i obygden. Den som
är född i ett samhälle, låt vara att det är ett av de mindre lappländska,
håller inte för påfrestningen att bo isolerad mol allena med barnen medan
mannen är borta på arbete. En nybyggare i Jaltonape måste av denna
orsak överge sitt ställe, som han lagt ner ofantligt med arbete på.
Hustrun levde i en ständig ängslan att någonting skulle hända med
barnen, då hon ofta tvingades lämna dem ensamma. Det saknades
inte heller tillbud: en gång i februari var hon ute i skogen för att skaffa
fram ved, då äldsta parveln behövde gå ut. Han kilade trots de tjugo
minusgraderna ut på bron i nattskjortan, en vindpust stängde dörren,
och han kunde inte öppna den utifrån, de mindre syskonen var lika hjälp-
lösa inifrån. Pojken redde sig ändå, han rusade till vedboden, fick fatt
på två tomlådor, som han ställde på varann under köksfönstret, klättrade
opp, körde båda knytnävarna genom rutan och räddade sig på så sätt in
i värmen. Så har det berättats för mig, och jag har inga skäl tvivla på
sanningshalten.
Hilma talar inte utan stolthet om att hennes far genom att ordna
betalning av förfallna skatter m.m. lyckades rädda Akkavare hemman
och själv blir delägare i det. Och detta ’hemman’ skulle vem som helst
vara stolt över. Det sträcker sig en dagsresa söderut med sydgräns i
Moskojaure, inom dess område finns en del av Sjaunjaälven och två
betydande sjöar, Stuor och Unna Saivo, där finns skogar och för all
del även myrar. Men en gräsmyr är här detsamma som en åker och
alltså värdefull.
Medan jag får reda på allt detta tar fru Viltok fram ett fat, mäter i
mjöl, socker och mjölk och tillsätter lite jästpulver. Hennes lemmalytta
lapska hjälpreda kommer med en välsmord långpanna. Hilma knådar
och pratar, fyller pannan med små degkladdar och skjuter in den i
ugnen. Samtidigt som kaffet kokar är kaffebrödet färdigt. Jag spärrar
opp ögonen inför denna precision, men hon är tydligen van vid att folk
gör så. ’Jag baka såna här kakor när två poliser från Gällivare kom hit,
Dom sa, hur vi kunde ha färskt bröd, som har så långt till bageri. Joo,
sa jag, nu är väl ingen sak, när man har telefon.’ Abmot har känt
kaffelukten till vedbacken, där han visst bygger båt, och visar sig i
dörren. Han förhör sig om färden, var vi övernattat, om vi sett någon
fågel. Det är inte så uppseendeväckande att fara omkring och söka
fågel i Sjaunja, ty det är ett gammalt känt fågelrike, där många ornito-
loger travat omkring och svurit över myrar och mygg. ’Och int har ni
drunknat i älven?’ hugger han i med ett brett flin mot Anund, tittar
sedan på mig och fortsätter: ’Men du har ju duktig forskarl.’ Hilma
flinar också, och Anund bara ler försvarslöst. Sen är det Anunds fina
pitebåt som kasseras, för den är fabriksgjord och inte gjord i Akkavare,
och nu har ju ett bord spruckit, så Anund har fått sätta lapp på sin fina
båt! Anund ler fortfarande, och det kan han gott göra, ty han har nog
ändå den snyggaste och mest välgjorda båten vid Sjunjaälven. Nästa
fråga, som nog är obligatorisk och eventuellt en källa till stor förnöjelse,
gäller om vi inte har ramlat ner i myren. Och genast berättar Hilma om
en som kom dit dyig ända opp till axlarna. ’Och då sa jag, att nog var
det väl onödigt att mäta djupet i Sjaunjamyren!’ Abmot berättar om
hur Anund en gång försvann till halsen och fick gå blöt en hel kalla och
blåsig dag. Och Abmot sätter bägge händerna mellan knäna, lyfter
fötterna från golvet och knyter sig av skratt, för att något lite visa hur
roligt det var den gången. ’Det är rooligt, när det går på tok’, är en god
visdom, när man bor i en myr.
I en gård, som har främmande någon enda gång om året, är det ingen
konst att finna nya samtalsämnen. Abmot skrattar slutligen åt bara
ljudet av en främmande röst. Och så skämtar han på sitt vis, på en
annan våglängd än hustrun: ’Och inte har börn täje er? Han är svår på
främmande, rör oss inte, tänkte jag skulle få gå ut och leta efter skorna,
han brukar lämna dom.’ ’Nå, har du hitt gökägg? Nä, du kan int söka.
Vet, du ska ha en tittel över huve, då finna. Man har funnit gökbo,
alldeles säkert, måste tro när man hör att dom funni.’ Jag ser att han
själv tror fullt och fast på det. Innan vi går är vi ute på vedbacken och
tittar på Abmots nya båt. Den är av inhemsk typ med tvära stävar. I
vridningen mot stävarna har bottenborden spruckit, och nu håller
Abmot på att laga med bleckplåt, tjära och renhår. ’Va nu, du lappar
väl inte nya båten?’ säger jag, för jag tycker att Anund behöver den
hjälpen. ’Dåliga bräder, fabriksbräder’, svarar Abmot urskuldande.
Sedan är det ämnet slutbehandlat, Anund sneglar på mig, och vi känner
oss mycket överens.
Ovanför Akkavare är en fors i älven, och sedan vidtar den långa men
grunda sjön Etnajaure, som ligger utanför hemmanets mark. På höjden
öster om sjön ser man några kåtor samlade i fyra grupper. Två av dessa
kåtaställen är emellertid obebodda, deras ägare är döda. Det nordligaste
vistet bebos av änkan Asa Kitok, det närmast söder därom av Anund och
hans mor. Vi lägger i land bland vide och myrgranar och hoppar på en
storstenig stig förbi strandmyren för att komma opp till Anunds hem.
På den steniga höjden framför syns en del spridda, markgråa, kullriga
ting, liknande flyttblock, däremellan ställningar av vitnande stänger.
Skogen är borthuggen, och bakom vistet står den gallrad och gles. Här
är alltså Anunds hem. Jag tittar medan vi går oppför, och jag kan inte
låta bli att undra hur det känns att återvända hit från en resa. Är också
denna underliga härbrestad av stockar, näver och torv en boplats att
ha för ögonen och ständigt drivas till? Vi passerar en torvkåta med rök
i räppen, schasar undan getterna och går in i nästa, som är stor och
försedda med förstuga och två fönster i djupa nischer i torven. Innanför
den mörka förstugan är ett propert, minutiöst städat rum med fyr spis,
soffa, bord, stolar, skänk och något liknande en kommod. Golvet är oljat
och nyinlagt, väggarna av kluvna stockar, här och där täckta med well-
papp. Taket har en plan fyrkant ca 2x1½ m i mitten, sedan är det ner-
brutet mot väggarna, som det möter vid ungefär 1½ meters höjd.
Rummet är rätt stort, uppskattningsvis 4½x4½ m. Detta är alltså en
vinterkåta, ett mellanting av kåta och hus, den vanliga bostaden för icke
nomadiserande lappar. Exteriören är inte mycket att visa världen, även
om den beklämning jag kände på vägen från båtlänningen mest berodde
på att jag i själ och hjärta ännu inte hunnit byta breddgrad, men inter-
iören skäms inte för sig. Här är oanat trivsamt, och väggstockarna har
en förnäm guldbrun färg. ’Skulle ha täckt med skivor’, sa Anund urskuld-
ande, ’men hann inte.’ Jag fasade men nändes ingenting säga, det är
också naturligt att Anund och jag ser med olika ögon i detta fall. Känner
jag Anund rätt kommer också in klädseln med skivor att följas av tapet-
sering, och då kunde kåtan mäta sig med vilket annat boningsrum som
helst i fråga om inredning. Anund har själv byggt sin kåta, och han har
också timrat nytt gethus och en fin matbod, han har all anledning vara
stolt över sitt kåtaställe.
Anunds mor har ännu inte synts till, trots att hon måste ha hört när vi
gick förbi sommarkåtan. Vi går alltså dit för att hälsa. Där inne är äkta
lapskt och mycket, mycket rökigt, och där sitter Anunds mor i kåtariset
och plockar med elden. Hon är bekvämt nersjunken med dubbelvikta
ben och fötterna utåt vid båda sidor. Jag skulle vara halvdöd efter fem
minuter i den ställningen (förutsatt att jag kunde inta den) och jag
tänker att hon borde vara fågelfotograf. Samtalet går lite trögt efter-
som jag inte förstår hennes språk och hon inte mitt. Med Anund växlar
hon korta mumlande satser, och jag uppfattar att det gäller bl.a. om
jag har kokkärl och reder mig med matlagningen oppe i vinterkåtan.
Möjligen syns det att hon är glad att ha sonen hemma igen. Jag före-
slår att vi ska äta alla tre i sommarkåtan, men Anund kommer senare
med två tallrikar fisk opp till vinterbostaden, dukar fint och tar fram
getmjölk. Modern syns inte till. När jag senare går en sväng ner till
sjön, ser jag hur hon skyndar över till vinterkåtan, när jag är på åter-
väg skyndar hon tillbaka. Det förargar mig en smula, men när jag ser
soffan mycket snyggt bäddad med rena lakan skäms jag och förstår
att hennes beteende beror på blyghet. Här får jag husera furstligt i
ett ensamt rent och svalt rum och har all anledning att trivas. I kväll-
ningen kommer ett par harar och betar på gårdsplanen mellan get-
huset och kåtorna. Även om trevnaden inomhus alltid kan vara större
än vad det yttre ger vid handen, kan det inte vara någon avundsvärd
lott för ett par nästan ständigt ensamma kvinnor att bo här. Med
grannarna i Akkavare tror jag inte något flitigare umgänge före-
kommer, och sedan återstår bara en granne, den 86-årige Anders
Viertotak vid norra ändan av sjön. Hos honom bor också hans foster-
son Panna, men han är ju ett kapitel för sig.
Enligt Anund blev de bofasta för några tiotal år sedan, då många
renar dog. Han säger att den som hade 1.200 renar fick 400 kvar,
och för mindre renägare blev då situationen ohållbar. I detta område
finns nu en enda renägande lapp, nämligen Anders Sjaunja, som bor
i en fin länsstyrelsebyggd stuga vid Lillsjaunja, ett stycke norrut efter
älven. Nu till midsommar ska han som vanligt flyga opp till renmärk-
ningen i Sito. Det kostar 600 kronor, så att jag menar att hans pojke
som följer renarna borde kunna sköta den saken, men Anund säger:
’Det är väl bäst han där är.’ Jojo, det kan även en sörlänning förstå.
Pengar, förresten – om man nu säljer sik och renar och får kontanter,
så ska ju i all rimlighets namn dessa användas på något sätt. De för-
svinner inte på tusen olika sätt och utan att man vet av det här oppe,
men man kan flyta eller köpa en rejäl sak. Man fröjdas över en Gällivare
resa och över varorna. Det kan hända att varorna kläms sönder i
ryggsäcken innan man hunnit hem. Utombordaren körs i allmänhet
tills den ramlar sönder, att den behöver skötsel kan ingen tänka sig.
Sen kastas den, reparation, vad är det? Eller säg mig hur jag ska få
ner sakerna till reparatören? Det är också mycket roligare att köpa
nytt. Vid vistena är det på något liknande sätt: blir ett härbre för
dåligt, får det falla ihop och man bygger ett nytt bredvid. Ingenting
rivs och städas undan, det får bara ligga tills det med tiden helt
jämnas med marken. Hos Vitsaks finns t.ex. tre gethus, ett nytt och
fint,ett hoprasat och ett som inte är mer än en kulle. Lika är det med
en uttjänt sak, den bara kastas bakom byggena än här, än där. Man
träffar på järnspisar, termosflaskor, sänggavlar, halva ackjor osv.
är livet kort, så är naturen desto längre, där finns plats för skräpet,
och en dag är det ju borta utan besvär. Men de två ödekåtorna i
grannskapet är nya och fina, och den närmsta, som tillhört Peter
Vitsak, skulle kunna bli en utmärkt bostad för änkan Kitok, som nu
bor i en fallfärdig gamme. Jag har talat med Anund om dessa kåtor,
men ifråga om dem är hans ordknapphet större än vanligt. Jag
frågade om Asa Kitoks man dog av någon sjukdom. ’Nä, int var det
sjukdom’, svarade Anund.
’Råkade han ut för olycksfall?’
’Nej, int var det något olycksfall’.
’Då var det alltså av ålderdomssvaghet?’
’Nej, int var han gammal, unga karln’.
’Ja, men vad i fridens namn var det då?’
’Det var väl tiden som kom.’
Klockan 24 en kväll, när det var tyst överallt och inte ens getterna
i gethuset hördes, gick jag bort till Peter Vitsaks tomma kåta och
tittade in genom fönstret. Där stod hans snickarskrin och hans kont
på golvet, kopp och sked på bordet, något plagg hände på väggen.
Det såg ut som om han var tillfälligt ute – allting stod som den döde
lämnat det. ’Tiden kom’, och det var ingenting att göra åt det.
Sanningen är den att ingen törs gå in i dessa kåtor.”


”Den 20 juni. Vi har baklänges sittplats oppför Sjaunjaätno, ror på
skarpen i motvind och motströms. Framför oss ligger den kedja av
vatten, som vi såg tona bort under västra bergen, när vi stod på
Pjällåive. Det är Etnajaure, Melkojaure, Sjaunjajaure och Vuottas-
jaure, och de sammanbindas av älven med dess forsar, sel och
mindre sjölika utvidgningar. I stort sett följer älven myrområdets
västra kant; österut ser vi alltså sankmarkernas kantskogar, och
ibland, när stormyren stöter direkt mot stranden, de avlägsna
terrängvågorna på andra sidan Sjaunja; väster om oss höjer sig
fastmarken ganska snabbt till kullriga berg. Redan vid Etnajaure
är kullarna ansenliga, och norr om Melkojaure stiger berg efter
berg ur strändernas myrmarker; de första är skogsberg, men
bakom och över dem står tätt vitspräckliga kalfjäll, där högsta
toppen, Juovvatjåkko, når 857 meter. Det är inga fjäll för alpin-
ister, inte ens för fjällvandrare, men här på gränsen till plan-
marken är de imponerande. De ser ut att vara myrarnas defini-
tiva gräns mot väster, men så är det inte, ty bakom dem ligger
Kuoratsapemed åtskilliga kvadratkilometer dy och torv.
Mellan de två första sjöarna, där älven forsar svagt på en
sträcka av något hundratal meter, ligger på en kulle en eländig
timmerkoja, som syns längs hela Etnajaure. Det är 86 årige
lappen Anders Viertotaks bostad. Ingen makt i världen kan
förmå honom att flytta till ålderdomshemmet. Men när man
tittar in i den omänskligt smutsiga hyddan – jag vill inte närmare
beskriva dess illaluktande, svartainnanmäte – tycker man nog
att ålderdomshemmet skulle vara en välsignelse för gamle
Viertotak. Men gamla människor har ju ofta sitt huvud för sig,
och det är kanske skillnad på ett ålderdomshem och ett hem.
För Viertotak är det troligen inte bara stugan utan alltihop inom
horisonten, både älven, skogen och myren, som är hemmet. När
vi kommer opp till huset, finner vi bara fostersonen Panna hemma,
stor och stark, tämligen sysslolös men med planer på att i dag ge
sig iväg till Linaälv igen. Bl.a. hämtar han väl posten till Akkavare.
Gamle Viertotak är oppe i skogen och hugger ved. Panna visar
oss dit – han vet visserligen inte riktigt var gubben håller till, men
yxhuggen vägleder oss.
Där står gamle Anders på knä vid en rätt grov tall, som han är i
färd med att fälla. Benen börjar strejka, därför står han på knä
och hugger. Tagen är lite matta och långsamma men huggen
välriktade. Han gör en liten paus och talar med oss, mest på lapska
med Anund. Men bara ett ögonblick, sedan går yxan igen. Panna
ser på med händerna i fickorna och gör inte en min av att vilja
hjälpa. Jag förstår att han är sådan, det går inte att döma honom.
Anund tar emellertid yxan, fäller och kvistar tallen i rykande fart.
När vi går därifrån följer Panna femtio meter efter oss. Jag hör
honom säga något, och det kommer ett tonlöst svar från den gamle.
Av Anund får jag veta, att det endast är de två sista åren som gamle
Viertotak uteblivit från kyrkan i Gällivare vid Kristi himmelsfärd,
benen är nu för svaga för en skidfärd till Linaälv. Hans mesta tid
går åt till att skaffa bränsle, han hugger och sågar hela sommaren,
drar med kälke under vintern, ja, det händer att han måste krypa
och dra. Hur han klarar matfrågan vet jag inte. Just när vi lämnar
strömmen och ror in på Melkojaure, ser vi Panna lunka ner till båten
med ryggsäcken i hand, lägga ut och styra utför. Jag förbannar,
och Anund håller nog med men är som vanligt mild och överseende
i sin reaktion. Det där fatalistiska resonemanget om ’tiden som kom’
går nog ofta igen i den här trakten.”


Här kommer lite fakta om de människor som nämns i texten ovan:
-Asa Kitok, född 1894-03-05 i Gällivare församling, död 1986-12-22
på adressen Box 262 i Gällivare. Änka 1934-03-04 efter ”nomaden”
Anders Pannasson Kitok född 1868-09-26 i Gällivare församling, död
1934-03-04 i ”Västerbyn”. Enligt dödboken dog han av ”hjärnblödning”
66 år gammal.

Asas föräldrar hette:
Per Persson Vitsak, född 1856-03-14 och Inga Hansdotter Nållik,
född 1849-01-01, de var samer i ”Vesterbyn”.
Gällivare CI:8 (1888-1894) Bild 222 / sid 217 (AID: v137600.b222.s217, NAD: SE/HLA/1010055)
Gällivare AI:9d (1890-1904) Bild 84 / sid 74 (AID: v137567.b84.s74, NAD: SE/HLA/1010055)


 -Peter Vitsak, eller möjligen Per Persson Vitsak, född 1880-03-14
i Gällivare församling, död 1949-08-18 i ”Sörkaitum” som ogift man.
Jag hittar ingen annan Per eller Peter Vitsak i Gällivare församling
som stämmer överens med ovanstående man i texten. Troligen var
han son till Pehr Pehrsson Vitsak och Inga Hansdotter i Kaitum.

Gällivare CI:7 (1865-1887) Bild 103 / sid 98 (AID: v137599.b103.s98, NAD: SE/HLA/1010055)

-Anders Andersson Viertotak, född 1866-12-29, död 1959-04-14 på
"Räkan" i Gällivare. Han blev alltså 93 år gammal och dog slutligen
på ett ålderdomshem. Han var gift med Ristin Kalva, född 1851-01-21,
död 1926-11-30 i "Västerbyn".
Källa: Sveriges dödbok 1901-2013.