Akkavare by och Sjaunja myren

Denna sida är uppdaterad i januari 2016 med bilder från Akkavare under familj N:r 8 Nils Peter Persson Njammi.
samt i oktober 2016 med citerad text från boken: "Myr" av Svante Lundgren, vilken handlar om hans resa
i Sjaunja i början av 1950-talet, där han träffade Abmot och Hilma Viltok samt den 86-årige fiskarlappen
Anders Viertotak.

 


Sångsvanar, målning av Harald Wiberg

 

"Det kommer en punkt då man tröttnar på spångade stigar. Den utstakade färdväg som till en början
framstod som en trygghet blir tröttsam och bindande. Då tar man sig till slut in i Sjaunja."
Ur Sjaunja - stormyr, urskog fjäll, av Nils-Erik Landell.

 

Min egen "resa" på Sjaunja myren börjar med Anders Andersson, nybyggare i Akkavare 1788.
Jag kan inte sluta att förundra mig över vad det var som gjorde tanken på att bosätta sig mitt
ute på Sjaunja myren så lockande för min anfader Anders Andersson... Var det skattefriheten
eller tillgången till jakt och fiske samt bra myrslåtter som fick honom att ansöka om
nybyggesanläggningen 1788? Svaren på detta lär jag aldrig få, jag får nöja mig med att konstatera
att efter honom kom det flera som ansåg Sjaunja myren vara en lämplig boplats. Bland dessa
finns även en "Viltok släkting" och en "Björkman släkting" som jag skall berätta om nedan.

 

"Den 26 september 1788 beviljades Anders Anderssons nybygge i Akkavaara till anläggning med 24
års skattefrihet."
Källa: boken Gällivare tätort och landsbygd av Gösta Forsström och Bo Strand.

Denna "Anders Andersson" finns representerad i min farmors och min mormors antavlor .
Han var min mormors farmors farfar, samt i min farmors antavla gift med Brita Olofsdotter, född 1787
i Killingi. Hon var dotter till min fm mf ff far Olof Eriksson i Killingi.

Anders Andersson var son till klockaren och kyrkvaktmästaren i Vassara Anders Andersson född 1725
och Marget Mickelsdotter född 1739.

Anders Andersson, född 1758-11-16 möjligen i Samakkosuando i Gällivare, död 1836-05-02 i Sjaunja-Akkavaara.
Anders Andersson gifte sig 1782 med:
Maria Jöransdotter Stålnacke, född 1762-02-16 i Svappavaara, död 1850-05-02 i Sjaunja, Akkavaara.
Hon bor förmodligen hemma med sina föräldrar i Svappavaara tills hon gifter sig 1782 och 1788 flyttar familjen
till Akkavaara. Hon blev 88 år gammal. När hon dog levde hon hos sonen Anders Andersson.

Far: Jöran Jöransson Stålnacke.
Mor: Anna Hansdotter Lainio.

Anders och Maria fick de för mig kända barnen:

Margareta, född 1783- flyttar från församlingen 1812.
Anders, född 1786-02-03, död 1853-09-24, gift 1810 med Brita Olofsdotter född 1787-11-08 i Killingi, i hf.
För 1846-54 finner jag honom med sin familj i Sjaunja Akkavaara, i hf. För 1823-1838 står han som krononybyggare
i Stajnasträsk. I nästa hf. 1846-54 står han under ”Schaudnja” med hela sin stora familj, söner döttrar, sonhustrur
och mågar… där dör han också 1853 67 år gammal.
Anna, född 1788-02-02, död 1790-05-29,
Caisa Elisabeth Umström, född 1790-03-27, död 1880-02-24, gift 1822-06-25 med Anders Umström från Ladnjivaara
född 1785. 1823 lever hon som torparhustru i Njunisvaara (Puoitak) i nästa hf. Har prästen skrivit dem under Nenäsvaara.
I hf. För 1855-64 finns familjen i Pudtiainen, Anders står då som ”fattighjon”. I hf. För 1865-1891 finns han och hustrun i
Årrevaara (Putsas) han benämns nu f.d. Åbo. Där dör maken 1869-02-20. 1877 fram till sin död verkar hon ha bott ensam
i Årrevaara. i dödboken står hon som änkan Kajsa Umström ifrån Årrevaara, begravd i Jokkmokk enligt attest. Flyttat från
församlingen 1814?
Michel, född 1791, död 1792-01-21,
Maria Christina, född 1793-01-07-, gift 1819 med Johan Hansson från Tärendö. Hon lever nog och dör även där i denna
socken år?
Hans, född 1795-02-24, död 1795-03-11,
Göran, född 1796-03-25, död 1836-03-08, gift 1827-04-19 med Anna Olofsdotter född 1804-02-03 i Killingi. Familjen bor i
Stainaträsk eller Stainisvaara.
Anna Britta, född 1799-03-16-, gift 1821-02-23 med Jakob Olsson i Akkavaara född 1796. I hf. 1823-38 finns familjen som
frälsenybyggare i Lule Luspan, de hade då 3 barn. Jakob var tidigare gift med Ingri Caisa Larsdotter född 1807-08-14 och de
fick sonen Olof Jakobsson född 1821.
Ingri, född 1802-02-02-, gift 1825 med Jakob Eriksson född 1785-02-02 i Svappavaara, familjen bodde sedan i Leipojärvi
Gällivare församling. Första maken dör år? Och hon gifter om sig med Carl Ersson Palovara i Leipojärvi. Karl Ersson dör
1868-05-06 och 1876 flyttar hon till Sadjimvaara där hon verkar leva helt ensam. Hon finns fortfarande vid liv i hf. 1891-1904
och hon bor kvar i Sadjimvaara. Möjligen dör hon då under denna sista period.
Johan (Johannes), född 1805-04-19, död 1880-01-16, se ovan.
Sara Sophia, född 1807-01-21-, lever ännu 1823, men sedan försvinner hon…
Ulrica, född 1809-03-29-. Gift 1827-04-08 med Michel Hansson i Vettasjärvi född 1802-08-05.


Fakta om området Sjaunja

"Sjaunja är Sveriges näst största naturreservat efter Vindelfjällsreservatet. Det inrättades 1986,
efter att tidigare ha varit ett fågelskyddsområde. Sjaunja är Europas största myrområde, med en areal
på 285 000 hektar. Området börjar omkring tre mil nordväst om Gällivare, och sträcker sig västerut där
det gränsar till nationalparken Stora Sjöfallet.

Sjaunja rymmer en lång serie landskapstyper; från högfjäll i väster via lågfjäll med fjällbjörkskogar till
vidsträckta myrar och barrskogsområden i öster.

Våtmarkerna har klassats som ett av världens mest skyddsvärda våtmarksobjekt och är därmed också
klassat som riksintresse för naturvård i ett mer nationellt perspektiv.

Djurlivet är rikt med framförallt en lång rad arter som är våtmarksberoende: änder, gäss, vadare, svanar,
men även utrotningshotade rovfåglar märks som viktiga inslag. Vissa delar av reservatet har därför särskilda
bestämmelser under den känsliga häckningstiden."

Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Sjaunja

 

"Sjaunja är en arkepelag av skogsholmar och tallbackar utkastade i en vidsträckt våtmark av myrar, bäckar
och sjöar. Att själv söka sin väg genom myrlandet är näst intill omöjligt. Här tar man sig bara fram längs de
gamla färdvägarna. I maj och början av juni har myrlandet mycket att bjuda på för den fågelintresserade.
Då lyser myrarna av hjortronblom och rosling. Redan vid midsommartid har fågelkören tystnat och myggsurret
tagit över.

Cykelstigen har varit en viktig transportled från Gällivare mot Stora Lulevatten och Luleälvens dalgång innan
inlandsbanan byggdes till Luspebryggan. Den har också varit viktig som transportled för de nybyggen som
anlagts i Sjaunja. Stigen har steg för steg förbättrats från vandringsstig till cykelstig.

Längs cykelstigen finns flera fritidshus. Vissa av dessa är byggda på utmarker som bönderna hade för slåttern.
Ännu står gamla hässjestänger kvar på många myrar längs stigen. Vid cykelstigens slut vid Måskejaure finns
en båtlänning med flera båthus och båtar som nyttjas av ägarna till den gamla gården Måskejaur vid sjöns bortre
ända.
"

Källa: http://www.laponia.info/landskapet/platser/sjaunja-allavara-till-maskejaure/



Klicka på bilden för större förstoring.

 

På dessa hemsidor kan man läsa intressanta och givande berättelser som olika personer har talat om
efter det att de gett sig ut på Sjaunja myren:


http://www.utsidan.se/cldoc/sjaunja-forbannelse-och-trolsk-skonhet_791.htm

http://hakanjohansson.se/Sjaunja-naturreportage.html

 

 

Akkavare by – reportage ur tidningen SE nummer 40 1949 s.10-15.

Wikipedia om tidningen SE: https://sv.wikipedia.org/wiki/Se_(tidning)

Bilderna nedan har jag "lånat" från boken: STF:s årsbok 1948 "Ardertonhundratalet" där det finns en fin berättelse
om invånarna - bysborna i Akkavare och Lill-Sjaunja.

Inget av denna historiska berättelse som jag delger er här, hade kunnat bli till, om inte vänliga människor
(släkt och vänner) tipsat mig om "källorna" till dessa berättelser. Tusen tack!

 


Klicka på bilden för större förstoring.
Bildens ursprung är hämtad från STF:s årsskrift 1948
"Artonhundratalet"

"Akkavare – byn i ödemarken utan väg, utan elektricitet, utan radio och tidningar – byn där man lägger sina döda i Gropen,
där de får ligga tills man har tid att begrava dem – det kan dröja månader – där byäldsten döper barnen… trodde ni sådant fanns?
SE-medarbetaren Ketty Alatalo och K. G. Kristoffersson tecknar här en bild av ett stycke Sverige, som verkar skuret ur 1800-talet.


Ansiktsdragen förvreds i vild smärta. Ögonen led utan att gråta. På trägolvet i det skumma köket krälade hon i bara linnet under
födslovåndorna. Ur vattenkitteln på den sotiga hörnspisen ringlade ångorna mot taket. Och fönstren immade. Kvinnan på golvet
kastade sig av och an under kampen. Knogarna vitnade på händer som knöt sig i smärta. Kvidandet brast i hjärtskärande skrik
som bubblor. Så kom då barnet. Grannmoran var barnmorska, hon lyste sig med en flämtande fotogenstake och förlöste med
hushållssaxen. Det födda flickebarnet skrek skärande. Modern skrek också. Hjälplöst, klagande, undergivet – dödsmärkt.
Den våta ansiktshuden blev gråaktig. Efterbörden kom inte. Då la grannhustrun barnet och jagade över ängarna till bytelefonen.
-vi kan inte komma, det är för dimmigt och det blir sämre väder.
-ni måste, det gäller livet, Inga-Lena dör.
- kommer vi gäller det tre liv. Molnen ligger för lågt, och dimbankarna tätt. Men vi försöker väl om en timme…
-ni måste. Hon är vit och rör sig inte.

När grannkvinnan sen stakade den dödssjuka barnaföderskan uppför den steniga, skummande forsen, grät hon och bad ivriga,
ångestfyllda böner till Gud. Och Inga-Lenas ögon var långt borta och omgivna av mörka ringar. Och tyst.


Även ett flygplan tar tid på sig. Den här gången tog det en evighet. Men det pilade ner mot sjön som en ilsken slända och tog
Inga-Lena med sig – i tid. Inga-Lenas flickebarn Barbro är nu drygt ett år och upptäcker världen…
(Här är sidan scannad lite för snett för att jag skall kunna fortsätta läsa – skriva av texten)

fortsättning nästa spalt:… samma betingelser som Inga-Lena, minus möjligheten att anlita flygambulans om det går galet.
Att komma till Akkavare är som att stiga in i 1800-talet. Folk bor på gränsen till det omöjliga, det orimliga – åtta mil ovanför
polcirkeln och skild från Gällivare genom dryga fem milen tysta skogar och sugande myrar. För främlingen bär vägen miltals
genom vatten. Vatten till knäna, vatten till armbågarna, till halsen om man inte känner den förrädiska bottenlösa gungflyn.
Det gör folket vid myren. Och balanserar en till mötes på såphala stänger i gyttja till vaden. Där bor tio människor med tre hushåll.
Man lever huvudsakligen på mjölken och smöret från korna, fisken i sjön och köttet och ullen av fåren.
(Här är sidan scannad lite för snett för att jag skall kunna fortsätta läsa – skriva av texten)

fortsättning nästa spalt:…spinnrocken är dagligast i bruk. Reda pengar till mjölet, sockret, saltet, kaffet och fotogenet får man
genom bössan, noten eller spinnrocken.

Först är det Viltoks, de har tre kor, tre kalvar, arton får och byns enda häst. Och det är hos dem som myndigheterna installerat
den åbäkiga ödemarkstelefonen. De har tagit den föräldralösa fyrtiosjuåriga lappkvinnan Katarina Sjaunja till sig som piga.
Abmot är sextiofyra och hans hustru Hilma femtioåtta. I trettiosex år har de bott här. Hilma kom hit som tioåring med sin far
och fick ärva gården. Abmot är lapp och vandrade en gång i världen med sin fars renar ända till norska kusten. Men den norrländska
hungersnöden på 1890-talet blev fattigdomen för många lappar då tusentals renar dog av hunger stående till buken i snö.
Hilma och Abmot gifte sig här, hon var tjugotvå och han tjugoåtta. De har ett potatisland som - om det inte fryser som i år –
ger halva årsbehovet. Och kontanter skaffar Abmot till huset genom att jaga och fiska lite. Fem – sexhundra kronor om året är
ungefär vad han får på sin sik, sina ekorrskinn och sina tjädrar och ripor.


Abmut Viltok - kaffepaus i höstskörden.
Klicka på bilden för större förstoring.
Bilden är scannad från boken STF:s årsbok 1948.
Där det finns en berättelse om Akkavareborna.


Hilma Viltok i höskörden 1948.
Klicka på bilden för större förstoring.

Sen är det Johanssons, de har två kor, två kalvar och sju får. Johan Johansson är sextioåtta och född i byn, hans hustru Ebba är
fyrtiosju och kom hit som nittonårig tjänsteflicka till en granne. De har fått sex barn, alla utflugna ur huset. De äldsta, Rut och Lea
på 21 och 24 år är gifta. 15-åringen Gerda är hemhjälp hos en prost, 11 åringen Disa bortadopterades till en syster, 12 åringen Hilda
inackorderades i Gällivare. En är död. Hos dem bor dotterdottern, fyraåriga Viveka. Johan förtjänar något hundratals kronor om året
på att fiska och hustrun… (här är sidan så snett scannad att jag inte kan läsa ända ned på sidan).

Nästa sida: … för utombys räkning ihop så där tvåhundra kronor om året.

Och så är det Njammis, de har en ko, en kviga, en kalv och två får. Nils Oskar är trettionio och även han urinvånare, hans hustru
Inga-Lena är tjugosex och kommer från lapparna i Teuna, när de gifte sig för fyra år sedan. De har två barn, fyraåringen Rolf och
ettåringen Barbro, som höll på att kosta Inga-Lena livet. Klövervallen till kreaturen är inte deras egen, den hyr de för tjugo kronor
om året. De har ett litet potatisland och jagar och fiskar något litet – men bara till husbehov. Nils Oskar arbetar i ett linjearbetarlag
från maj till oktober vid Linaälv, som ligger tre mil från byn. Han får sexton kronor om dan för det, som han ska försörja familjen på,
och betala den arbetskarl som Inga-Lena har till hjälp med slåttern under en sommarmånad, med fem kronor om dan. Annars sköter
Inga-Lena gården själv. För dem är det värst att klara av de cirka tjugo vedlass som går åt i huset under året, och som kostar 20-25
kronor st.

Ödemarken fordrar fullt upp med arbete. Kvällarna året runt ger kvinnorna att göra vid spisen, strumpstoppen eller spinnrocken
och männen vid noten. Radio finns inte, och inte heller tidningar, för det går ingen post fram till byn. Det finns ju ingen väg. Gas,
elektricitet och brunn saknas också. Vatten hämtar kvinnorna i sjön sommartid. I berget finns det vatten, men folket är fattigt och
det blir oövervinnliga ekonomiska bördor att frakta en diamantborr till byn för att borra fram det. Så på vintern ångar köken som
en bastu när kvinnorna smälter snö över den aldrig falnande elden. Långt ut på myren stretar de i storm och fruktansvärd kyla för
att samla snö till de tre – femhundra liter vatten som går åt till… (slut scannat på denna spalt) Nästa spalt: Kvinnorna sliter tidigt
ut sig på att dra det tyngsta lasset i ödemarkslivet. För av uråldrig, helig hävd är arbetet uppdelat i mans och kvinnosysslor.
Männen jagar och fiskar och svarar för slåttern. Kvinnorna sköter barnen, hemmet och kreaturen – och rycker in i slåttern och fisket.
De måste de, annars skulle man inte hinna med allt under de bråda sommarmånaderna. Men kvinnorna skulle inte tillåta männen
utföra kvinnogöra – de sköter sitt ensamma. Utan knot, kvinnorna i skogen är inga slavar. Arbete ger makt i ödemarken och kvinnorna
har i Akkavare en hel del att säga till om. Men fru Johansson säger: - det är skönt att bli gammal. Jag har det bra nu, för jag har ett bra
hus och bara en liten att ta vara på. Orkar man bara arbeta så finns det att äta så… (snett scannat sida i slutet på mitten spalten)
Nästa spalt: …i en dålig jordkoja, jag hade sex barn och vi arbetade som besatta. Men inte hade vi alltid mat på bordet för det.
– Hade jag vart ung nu, när folk får mödrahjälp och sånt skulle jag gärna haft tio barn. Men förr var det svårt med sex.
hon har fött alla sina barn i kojan. Folket i Akkvare tänker på sin Gud rätt mycket fast de inte går i kyrkan mer än på sin höjd en gång
om året. Den ligger nämligen i Gällivare. Folk är Laestadianer och laestadianska predikanter kommer ibland vandrande till Akkavare
eller någon by i närheten. D.v.s. ett par tre mil därifrån. Och dom blir lätt lite lömska om folket inte kommer, i all synnerhet om de
bevistar den enas gudstjänst men inte den andras.
Gammelfru Viltok – av en prästsläkt som försett Gällivaretrakterna med präster i tre generationer – är sträng i sin tro. Hon säger att
de två andra kvinnorna är ogudaktiga, ibland när hon är vresig. Inte vet jag, om det beror att fru Johansson har hellånga gardiner och
blommor i fönstren och att Inga-Lena har hel klänning. Men det kan vara det. Enligt den laestadianska läran får gardinerna nämligen
på sin höjd vara halvkorta. Och blus och kjol ska det vara istället för hel klänning. Blommor i fönstren och slips är otillåten flärd, och
att låta sig avkonterfejas är också lite syndigt. Men man har lättat på strängheten de sista åren och säjer: till Gud kommer man nog
ändå fast man har gardiner och låter fotografera sig. Så jag är inte säker på vad det kan bero.
Vid sidan av den stränga gudstron spirar övertron i smyg… (snett scannad sida)."


Här slutar det material som jag fått via mail, hoppas att ni som läser detta ändå får en inblick i hur familjerna levde i byn Akkavare
i Sjaunja i början av 1950-talet. Om det finns någon av er som läser detta som har sparat hela denna artikel från tidningen SE
hör gärna av er: christina.berglund57@gmail.com
kanske jag kan få hela artikeln rätt scannad så att jag får med allt som står där...

Nedan följer en liten förklaring - lite forskning om vem Hilma och Abmut har som föräldrar och anfäder:

Abmuts antavla i stora drag:
Farfar: Abmut Pålssons Viltok född 1817-05-03 (finns i min släktforskning).
Far: Paava Abmutsson Viltok född 1843. äldsta sonen i syskonskaran.

Paava Abmutsson Viltok, född 1843 var ”nomadlapp” och tillhörde Vesterbyn i Sörkaitum. Han gifte sig 1883-05-06 med lappdottern
Kristina Pannasdotter Någga, född 1864-09-21, död 1890-04-29 troligen i samband med dottern Inga Stinas födelse. Kristinas föräldrar
var Panit Anundsson Någga, född 1826-01-02, död 1891-05-14, och Sigga Påhlsdotter Viltok, född 1830. Sigga var dotter till Påhl Påhlsson
Viltok född 1787-08-04, död 1855-03-30 och Brita Ammasdotter, född 1790-10-20 död 1866-03-14. Hon var alltså syster till min anfader
Abmut Pålsson Viltok född 1817-09-02. Efter hustrun Kristina Pannasdotter Någgas död 1890, gifte Paava Abmutsson Viltok om sig
1894-12-25 med Gonnil El. Andersdotter Viertotak, född 1895-05-23. Med henne fick han sonen Olof Anders, född 1895-01-24.

Alltså var Abmut i Akkavares mormor Sigga Påhlsdotter Viltok, syster till hans farfar Abmut Påhlsson Viltok, så har blev det liksom
lite "släkt med släkten" gifte...


Paava och Kristina fick barnen:
Abmut, född 1885-04-25.
Inga Stina, född 1890-03-08, död 1890-03-18.

Hilmas antavla i stora drag:
Farfars farfar: Kyrkoherde Johan Björkman (d.y.) född 1749-01-27 i Kautokeino.
Farfars far: Karl Björkman, född 1786-05-30 i kyrkbyn Gällivare.
Farfar: Fredrik Björkman, kyrkvärd i Gällivare, född 1831-09-06.
Far: Oskar Fredrik Björkman, född 1864-12-01 i kyrkbyn Gällivare. Han köpte fastigheten Sjauna Nr. 1 1/16 någon gång före 1913.
(jag har inte kollat upp detta) och familjen flyttade från Gällivare mitt ut i vildmarken i Sjaunja. Oskar Fredrik dog där i Sjaunja
1927-07-02, och det var väl i den vevan som Hilma fick ärva gården i Akkavare.

Nedanstående bilder har jag "lånat" från STF:s årsbok 1948, jag vet inte namnet på personerna på bilderna, om någon har en
aning om detta maila mig då: christina.berglund57@gmail.com

 


Klicka på bilden för större förstoring.
Bildtext från boken:
"Yngsta generationen i Lill-Sjaunja, den översta
gården utmed Sjaunjaätno".



Klicka på bilden för större förstoring.

 

 


Klicka på bilden för större förstoring.
Bildtext från boken:
"När sångsvanen lyfter till avsked i klara septemberluften, då går idag som förr
Sjaunja bon ut på trappen och följer den med blicken länge. Den korta
sommaren är slut, den långa vintern väntar".

 


Klicka på bilden för större förstoring.
Bildtext från boken:
"Familjen - här kring myren bor nomad och bofast samman och på trappan
Till Anderssons gård i Lill-Sjaunja ljuder både svenska, finska och lapska
språket bredvid varandra".

 


Lill-Sjaunja, ena gården öde när reportaget gjordes 1948.
Klicka på bilden för bättre och större förstoring.

 

 

Nedan redovisar jag de familjer som fanns bosatta i Sjaunja 1913-1927:
Källa: Gällivare AIIa:31 (1913-1927) Bild 490 / sid 4012 (AID: v193104.b490.s4012, NAD: SE/HLA/1010055)

Eftersom jag själv aldrig har besökt Akkavaare eller Sjaunja, och inte heller träffat någon av de personer
som nämns i denna historia, reserverar jag mig för ev. fel och misstag jag gör vad gäller upplysningar
om personernas födelse, gifte, död m.m. Hör av er om ni hittar något som blivit fel:
christina.berglund57@gmail.com

Sjaunja Nr. 1, 1/16 ägare:
Oskar Fredrik Björkman, född i kyrkbyn Gällivare 1864-12-01, död i Sjaunja 1927-07-02.
gift 1890-04-04 med:
Anna Britta Hansdotter, född 1864-03-15 i Sadjemvaara, död 1947-08-12 i Sjaunja.
Barn:
Hilma Sofia, född 1891-05-01, död 1992-01-08 i Södertälje. Gift med Abmut Viltok (se ovan)
1885-04-25 i Sörkaitum, död 1971-08-25 bosatt på Älvgatan 1 i Gällivare.
Edla Olivia, född 1893-05-07, död 1969-05-20 i Tjautjas. Gift 1924-05-11 med Frans Oskar
Christersson i Tjautas, född 1902-12-09.
Anna Ottillia, född 1901-10-03, död 1981-09-21 i Tjautjasträsk. Gift 1926-10-01 med
Johan Axel Martinsson i Tjautjasjärvi, född 1904-02-01, död 1967-01-17 i Tjautjas.

Familjen hade bytt efternamn till "Blombacke".
Ina Maria, född 1904-12-06. Gift 1928-07-01 med Frans Isak Henriksson Rantatalo (Ryrland)i
Killingi, född 1901-12-23, död 1990-11-03 i Gällivare.
Rut Ingeborg, född 1907-02-18. död 1987-05-09 i Gällivare. Gift 1929-07-15 med Viktor
Strandgård i Linaälv, född 1904-01-30, död 1955-06-08 i Linaälv.

På samma fastighet bodde vid denna tid även Abmut och Hilma (se ovan).

Fastigheten Sjauna nr. 1 var troligen från början "kronolägenhet - krononybygge".

Fastighet nummer 2: Sjaunja nr. 2 1/16 ägare Oskar Fredrik Björkman ovan. Där fanns ingen
bosatt vid denna tid.

Fastighet nummer 3:
Mickel Mickelsson, fiskare, född 1854-01-07 i Jutsarova, död 1916-02-22 i Sjaunja.
Barn vid denna tid på fastigheten:
Johan Jacob Mickelsson, född 1881-05-28. Han finns inte med i Sv.dödbok för 1901-2009.
Siri Lisa Mickelsson, född 1894-06-16. Gift 1914-06-23 med snickaren Nils Fredrik Karlsson
i kyrkbyn, född 1877-01-04.
Ingrid Kajsa, född 1896-08-12, död 1973-05-06 bosatt på Norska vägen i Gällivare.
Gift 1919-11-01 med Isak Persson Särkimukka i kyrkbyn, född 1879-10-15, död 1961-07-09.

Mickel har även en dotter som är gift och bor i Sjaunja Helena Maria Mickelsdotter.

Första gången Mickel Mickelsson "dyker upp" i Sjaunja är i husförhören för åren 1877-1890.
Han verkar då vara "inhyst" hos Jacob Andersson på fastigheten Alkkavare nr.1 (se nedan).
I hf. för 1890-1895 verkar han ha köpt eller övertagit fastigheten Alkkavare nr. 1 1/16 av
Jacob Andersson, född 1829-03-26, död 1890-10-04. Jacob Andersson hade då en son,
Erik Jacobsson, vilken omkom i skogen i oktober 1892, återfanns ett år senare i okt. 1893.
Möjligen fann det sig då "naturligt" att Mickel Mickelsson var den som stod som ägare -
brukare av fastigheten. Mickel Mickelsson var gift med Helena Jacobsdotter född 1855-10-21
i Sjaudna.

Fastighet - familj nummer 4:
Johan Henrik (Erik i födelseboken) Eriksson, född 1856-02-08 i Stainasvaara, död 1915-03-30 i Sjaunja.
Gift första gången med Ristin Venni, född 1844-09-25, död 1893-03-09 i Sjaunja.
Gift andra gången 1894-06-08 med Asa Pålsdotter, född 1848-06-19.
Barn vid denna tid på fastigheten:
Katarina Eriksdotter, född 1873-08-07. Hon står som "stum" i hf. Död som ogift 1957-02-05 i Gällivare.

Fastighet - familj nummer 5.
Johan Anders Johansson, född 1881-06-16 i Sjaunja, död 1952-05-29 i Akkavare. Johan Anders är son till
Johan Henrik Eriksson och Ristin Venni ovan. Han var gift första gången 1911-01-18 med Hilda Maria Åström,
född 1890-05-05, död 1917-07-24 i Sjaunja. Hon dog i barnsäng och i lunginflammation.
Gift andra gången 1921-08-01 med Ebba Josefina Philipsson från Neitisuando, född 1912-11-14.

Detta par är de personer som nämns ovan i reportaget.

Barn på fastigheten vid denna tid:
Ester Olivia, född 1914-12-13, död 1970-05-24 i Koskullskulle. Gift 1937-05-17 med Viktor Ferdinand Apelqvist
i kyrkbyn, född 1908-12-13, död 1988-08-20 i Kullen.
Johan Algot, född 1917-07-22, död 1917-07-23.
Ebba Josefina och Johan Anders fick de gemensamma barnen, alla födda i Sjaunja:
Rut, Lea, Gerda, Hilda, Disa och "en är död". (se ovan).

Fastighet - familj nummer 6.
Anders Jonasson, fiskare, född 1865-11-03 i Lopasjärvi, död 1938-01-02 i Sjaunja. Gift 1890-09-20 med
Hedda Stina Nilsdotter, född 1866-07-25 i Neitisuando, död 1949-05-17 i Sjaunja.

Barn på fastigheten vid denna tid:
Anders, född 1898-08-23, död 1920-01-29 i Sjaunja.
Johan Erik, född 1902-10-01, död 1956-07-25 som ogift man "å församlingen skriven".
Nils Henrik, född 1906-11-03, död 1983-01-10 i Gällivare. Gift 1938-07-02 med Hilma Sofia Åström, född
1896-01-12, död 1968-07-17 i Allavaara.
Olof Vilhelm, född 1909-01-25, död 1920-05-07 i Sjaunja.

Fastighet - familj nummer 7.
Nils Henrik Jonasson, fiskare, född 1858-11-02 i Killingi, död 1920-12-24 i Sjaunja. Gift 1902-11-29 med
Maria Keinil, född 1866-06-09 i Njarka.

Fastighet - familj nummer 8.
Nils Peter Persson Njammi, född 1871-11-17 i Joikam, död 1953-04-14 i Allavaara 1:2. Gift 1909-12-24 med
Maria Helena Mickelsdotter, född 1880-03-12, död 1945-01-06. Familjen flyttade från Nenäsvaara till
Alkavaare 1915.

Barn på fastigheten vid denna tid:
Nils Oskar, född 1910-04-30 (nämns i reportaget ovan), död 1979-01-08 i Allavaara. Gift 1909-12-24 med
Inga-Lena ovan. Paret verkar ha gått skilda vägar 1957-02-11. Jag har inga exakta datum för Inga-Lenas
födelse och död, hör gärna av er om ni kan tillföra - komplettera detta i denna historia.
Jenny Maria Lovisa, född 1911-08-24, död 2008-05-29 i Saltsjö-Boo. Gift 1934-11-30 med Knut Holger Fellerud,
född 1909-06-27 i Malmberget, död 1993-01-26 i Malmberget.
Emma Ingeborg, född 1913-07-14, död 1992-08-29 i Malmberget. Gift Lindelöf 1955-04-04.
Johan Viktor, född 1915-01-08, möjligen död som Johan Viktor Flingvall i Jukkasjärvi 1999-02-19. (om det är denna man).
Hanna Olivia, född 1917-04-27, död 1999-06-14 i Allavaara. Gift 1945-12-01 med Helge Georg Ridderström, född
1913-03-14 i kyrkbyn Gällivare, död 1991-10-30 i Allavaara.
Tea Julienna Helena, född 1921-03-28. Död 2012-03-24 i Koskullskulle.
Cecilia Elisabet, född 1923-01-20.

Nu kan jag med glädje uppdatera Akkavaare sidan med bilder och information jag fått av en person vars morfar var
Nils Peter Persson Njammi ovan.

Bilden längst till höger: Nils Peter Persson Njammi, i mitten: Albin Eriksson, till vänster: okänd man.

 

Maria Helena Mickelsdotter vilken kört sin dotter Elisabet över älven när hos skulle besöka Allavaara,
vilket innebar en promenad på cirka 17 km.

 

Elisabet Persson Njammi tillsammans med Kati Weni 1938.

 

Systrarna Elisabet och Thea Persson Njammi 1939.

 

 

Elisabet Persson Njammi med sin syster Ingeborg (Bojan) på en sten ute i forsen augusti 1938.
Ingeborg eller Bojan som hon kallades bodde under långa perioder på 1960-80 talet i Akkavaare
tillsammans med maken Kalle Lindelöf.


Vintriga bilder från Akkavaare på 2000-talet

 

Fastighet - familj nummer 9.
Nu har Johan Anders Johansson flyttat hit med sin nya familj:
Johan Anders Johansson, född 1881-06-16 i Sjaunja, död 1952-05-29 i Akkavare. Johan Anders är son till
Johan Henrik Eriksson och Ristin Venni ovan. Han var gift första gången 1911-01-18 med Hilda Maria Åström,
född 1890-05-05, död 1917-07-24 i Sjaunja. Hon dog i barnsäng och i lunginflammation.
Gift andra gången 1921-08-01 med Ebba Josefina Philipsson från Neitisuando, född 1912-11-14.
Detta par är de personer som nämns ovan i reportaget.


Barn på fastigheten vid denna tid:
Ester Olivia, född 1914-12-13, död 1970-05-24 i Koskullskulle. Gift 1937-05-17 med Viktor Ferdinand Apelqvist
i kyrkbyn, född 1908-12-13, död 1988-08-20 i Kullen.
Lina Viktoria, född 1923-01-08, död 1928-03-18.
Lea Maria, född 1926-07-08. (Nämns ovan).

 

I samma bok som nämns ovan "Svenska turistföreningens årskrift 1948" finns även en berättelse som heter
"Loggbok från Sjaunja" av "Lasse, Nisse, Olle, Gunnar och Gösta". Gösta Lundqvist är den fotograf som tagit de flesta
av bilderna jag publicerat ovan. Jag har inte bett om "publiceringsrätt" på min hemsida eftersom jag inte
kan få tag på släktingar till Gösta Lundqvist, men jag tror nog att han inte skulle ha haft något emot att jag
använde hans bilder för att göra berättelsen ovan mer "levande".

 

Männen som gemensamt för denna "loggbok" berättar om sina strapatser på Sjaunja myren som de gjorde
med medförda kanoter över de vatten och stigar som fanns att tillgå för deras resas ändamål. De började
sitt äventyr via Linaälv och Allavare. Lasse berättar:
"För att komma till vatten hade vi drygt 1½ mils vandring. Vi hyrde häst och vagn och Johansson i Linaälv och lastade
våra grejor. Hösten var kommen. Svalorna hade samling på Johanssons tak, när vi for. Större delen av vägen var
ingen väg i sydsvensk mening. Längs en grusås genom myrarna hade en gång vid järnvägsbyggandets tid
materialen släpats fram. Det låg kavelbroar i mossarna och timmerspänger över bäckarna, men virket var nästan
uppruttet. På 17 år hade häst och vagn inte kört den vägen. Så den var kanske inte så bra."

"Det gick ett spår i sanden, märken efter en jordafärd. Gamla fru Björkman i Akkavare var död.
På denna sällsynt sköna ödemarksväg hade hon gjort sin sista resa för bara ett par dagar sedan. De hade snickrat en
låda åt henne där hemma, forslat henne i båt utför forsarna i den steniga älv vi skulle treva oss uppför och sedan
dragit henne på släpkälke över åsen. Medarna hade ritat i sanden."

"De grå husen i Akkavare avtecknade sig med patetiska silhuetter mot västerhimlen. De såg ensamma ut, ensamma
och vilsekomna i ödemarken. Men där fanns liv. Hundarna skällde, sprang ut i vattnet, vände tillbaka igen, gnydde
och hoppade utefter stranden. Byns alla ögon iakttog oss, men ingen mer än hundarna och några barnungar ville
visa sin nyfikenhet. Jo, Abmot Viltok var förstås nere vid stranden och tog emot. Men han hade träffat Lasse förut
och kände sig liksom stå i ansvar för det sällskap vars ankomst telefonen bebådat. På tunet utanför Viltoks hus
slog vi läger."

"Sjön låg blank, genomskinligt svart, och det luktade fränt av gammalt fiskavfall nere vid stranden. Långt, långt
borta höjde sig mjuka fjällåsar över myrar och mörknande granar. Sorlet nere från forsen ljöd stilla och ensamt i
skymningen. Svalorna flög rastlöst av och an ovanför våra huvuden och mor Viltok kom förbi oss längs stigen
mot ladugården för att stilla kreaturen. Stigen går som en nedsänkt, konkavt band över gräsvallen mellan bonings
huset och ladugården. Den har slitits av kvinnofötter. Inne i stugan lutade sig Abmot på utdragssoffan. Hans
dagsverke var färdigt och han var nöjd med det. Höet var bärgat och det som inte fått plats under tak var stackat
i en jättestor vinterhässja.
Vi talade om detta, om att leva i Sjaunja, om att leva på gränsen till det möjliga - eller omöjliga. Vi gillade inte
riktigt det sätt varpå turister och naturskyddare ibland talar om fjällgränsens bofasta befolkning som nybyggare
och om deras gårdar och odlingar som nybyggen. Det vittnar om tanklös romantik eller, ibland ännu värre,
om tendentiös förvrängning av fakta för att beteckna en företeelse, som man vill framhålla som traditionslös i sin
omgivning.
Här i Akkavare har människor bott i sju generationer, säger Hilma Viltok, som har väl reda på sig och på allt som
sker med myrens folk. Sju generationer, det betyder att platsen varit bebyggd sedan 1700-talets mitt. Folket i
Sjaunja är inga nybyggare. Deras jord har god hävd, även om dess skördar är fattigt magra. Här finns inga åkrar
inga sädesfält som vattras av vinden, endast ett litet potatisland till varje gård. Gårdarna i byn ligger spridda
över moränkullens flacka välvning, där gräset växer välgödslat frodigt runtom husen. Det ger ett gott foder åt
korna, men knappt. Det fina hårdvallshöet måste drygas ut med hårt starrhö från slåttermyrarna, som kan ligga
mil från hemmabyn.
Det är boskapsskötseln som är huvudnäringen, betingelsen för den fasta bebyggelsen. Högst tre mjölkkor har en
familj, och det räcker inte att leva av. Fiske och jakt är därför livsnödvändiga sysselsättningar, som tillsammans
med vinterns skogskörslor och tillfälliga dagsverken - då männen i veckor ligger borta från hemmet- ger de
kontanter som man inte kan reda sig utan, trots att livet häruppe, så långt det numera är möjligt, grundar sig på
självhushållets principer."

"En av dagarna under återfärden passerade vi strömmen mellan Mälkojaure och Etnajaure. Lasse berättar:
Den blanka älven skär genom ett gräsrikt smalt land mellan två sjöar. Däruppe på brinken ligger den gamla lappen
Virtutaks stuga, inte stort större än en getkåta. Han får plats därinne med ett litet bord under fönstret, och en
soffa på var sida om bordet, en stol, en spis, en vedtrave och en bakfjöl på väggen. Vi var in och hälsade, ett par
i taget. Han vet inte hur gammal han är, någonting mellan 80 och 90, han ska fråga pastorn nästa gång han
kommer till Gällivare.
När vi for följde han oss ut. Han hukade sig för att komma ut genom dörren, grep sin långa stav som stod bredvid
de hemgjorda skidorna utanför tröskeln och gick bland höhässjorna ner mot båtlänningen. Våra små vingliga
kanoter såg inte ut att vara mycket att fiska med, där de låg bredvid hans stora svarta båt. På kullen ovanför
näten stannade han, stödd mot käppen, och åsåg vår avfärd. Solen bakom lyste genom hans skägg, lyste genom
krönets gula gräs, vinden rörde vid hans vita hår. Hans urblekta och lagade lappdräkt kantad av solljus stod
mjukt mot skogsåsen bakom. Blid och stilla följde han oss av artighet, inte av nyfikenhet. Jag hade svårt att
ta blicken från denna tavlan. Han stod där som den förkroppsligade resignationen, den starka, hållfasta,
givmilda resignationen. Vilken skönhet en människa får, när hon är ensam.
Innan vi försvunnit runt udden nedanför hade han gått in igen. Detta var enda gången på flera år det kom
turister till hans kåta, tio mil norr om polcirkeln."

Uppdatering angående "lappmannen Viertotak" ovan:
2015-12-10 skriver Mide Fellerud i ett mail till mig
"Såg att du efterlyste vem lappmannen Viertotak var. Han kallades i byn för Pitkaanti och bosatte sig i Melkojärvi.
Panna var en son till honom."

Tack för denna upplysning Mide!

Från boken ”Myr” av Svante Lundgren
Färder i Sjaunja – Sveriges största sumpmarksområde
Nordisk Rotogravyr Stockholm 1952


Sidan 31:
”Innan kvällen har vi rott, stakat och dragit oss opp till byn mitt i myren, till Akkavare. Några gråa längor och ett
par rödaktiga hus på en småknölig sluttning, notställningar och en rad båtar vid stranden, lysande gula vedhögar
vid de två bättre husen, en halvcirkel av ändlösa myrplan. Det är allt, men det är inte litet. Vi går opp och hälsar
på delägaren i Sjaunja hemman, och hans språksamma och kvicktänkta hustru Hilma.
Det finns fyra gårdar och en mindre stuga i Akkavare, men numera bor det endast två familjer i byn, det är Viltoks
och Johanssons. Snickaren Njammi hör också på sätt och vis hemma där, men har är inte riktigt rotfast utan bor
än här än där. De två bebodda gårdarna är av vanlig nyare stugtyp, men ett par ödegårdar är långa, massiva
liggtimmerhus byggda av feta torrfuror, som för någon mansålder sedan huggits på sydsluttningarna bortom
Muorjejaure, en mil norrut. Det är stockar som inte tar röta i första taget, men de kostade många dagsverken
innan de satt på sin plats i väggen. Ett nybygge uppfördes inte på en dag. Det består ju dessutom av en hel
klunga hus för olika ändamål, och alla bär prägel av att vara i grund handgjorda.
Gårdsgrupperna ligger var och en på sin slåttervall med visst avstånd till grannen. Viltoks har ett par björkar och
en rönn vid sin gård, och på sydsidan av den ena ödegården är en riktig grönskande täppa – någonting mycket
ovanligt i dessa trakter – i övrigt står husklotsarna utplacerade direkt på vallen. De faller på så sätt i ögonen men
går ändå med sin gråhet och jordfasta typ väl in i omgivningen.
Står man vid Viltoks stuga, som ligger högst opp mot skogen, ser man byn inramad av en vid krets låga höjder
i öster och söder. Gårdarna i Allavare och stationshuset i Kuosakåbbo syns vid klar sikt trots ett avstånd av nära
två mil. Detta säger också en hel del om det mellanliggande myrlandets planhet, ty Viltoks hus ligger väl högst
femton meter över älvens yta. Myrarna och deras skogsstrimlor ser man bara närmast älven, sedan göms de
bakom varann och syns inte, utsiktspunkten är för låg och myrlandet för slätt. Samma utsikt har man genom
köksfönstret, i synnerhet från södra bordsändan, där Viltok själv alltid njuter kaffetåren.
Det är fru Hilma Viltok som tar emot oss, tjock, frodig och barfota, livliga intelligenta ögon, rent svensk i typen.
Naturligtvis sätter hon på kaffepannan, en rund och skinande treliters sak, medan vi börjar tala om våren.
Men nu får jag veta att värre vårar funnits, det var i synnerhet Den långa våren, som alla här oppe vet inträffade
1935. Det året kom inte björklövet till midsommar.
Jag får också veta att Viltoks bott 50 år nu till midsommar i Sjaunja. Och trivts? Det är dumt frågat, och svaret
blir därefter: ’Jo, det är så att där geten tjudras, där lär hon beta.’ Jag märker snart, att Hilma känner sig i viss
mån ansvarig för denna lilla del av världen. Hon berättar, att det nu är sjunde generationen som bor i Akkavare
by men att endast Johanssons är infödda. Hennes egen far hette Björkman och flyttade hit från Gällivare, och
drivfjädern tycks ha varit den vanliga: en obetvingad lust för jakt och fiske. Kanske har det åtminstone tidigare
legat något i vad en argsint kvinna sa att det var karlarna, som lurade ut en hustru i obygden och sedan lät henne
slita ut sig med omänskligt arbete hemma, medan de själva roade sig i skogen och på sjön. Ännu är det förresten
så att en mängd tungt arbete, som söderut flyttats över på männen, här oppe fortfarande vilar på kvinnorna.
Så är det med skötseln av lagården och bearbetningen av produkterna därifrån. Separator finns, men grädden
kärnas fortfarande i en stor och ytterst tungarbetad stavkärna.
Numera är det inte lätt att få en hustru till ensamgårdarna i obygden. Den som är född i ett samhälle, låt vara att
det är ett av de mindre lappländska, håller inte för påfrestningen att bo isolerad mol allena med barnen medan
mannen är borta på arbete. En nybyggare i Jaltonape måste av denna orsak överge sitt ställe, som han lagt ner
ofantligt med arbete på. Hustrun levde i en ständig ängslan att någonting skulle hända med barnen, då hon ofta
tvingades lämna dem ensamma. Det saknades inte heller tillbud: en gång i februari var hon ute i skogen för att
skaffa fram ved, då äldsta parveln behövde gå ut. Han kilade trots de tjugo minusgraderna ut på bron i nattskjortan,
en vindpust stängde dörren, och han kunde inte öppna den utifrån, de mindre syskonen var lika hjälplösa inifrån.
Pojken redde sig ändå, han rusade till vedboden, fick fatt på två tomlådor, som han ställde på varann under
köksfönstret, klättrade opp, körde båda knytnävarna genom rutan och räddade sig på så sätt in i värmen. Så har
det berättats för mig, och jag har inga skäl tvivla på sanningshalten.
Hilma talar inte utan stolthet om att hennes far genom att ordna betalning av förfallna skatter m.m. lyckades rädda
Akkavare hemman och själv blir delägare i det. Och detta ’hemman’ skulle vem som helst vara stolt över. Det sträcker
sig en dagsresa söderut med sydgräns i Moskojaure, inom dess område finns en del av Sjaunjaälven och två betydande
sjöar, Stuor och Unna Saivo, där finns skogar och för all del även myrar. Men en gräsmyr är här detsamma som en
åker och alltså värdefull.
Medan jag får reda på allt detta tar fru Viltok fram ett fat, mäter i mjöl, socker och mjölk och tillsätter lite jästpulver.
Hennes lemmalytta lapska hjälpreda kommer med en välsmord långpanna. Hilma knådar och pratar, fyller pannan
med små degkladdar och skjuter in den i ugnen. Samtidigt som kaffet kokar är kaffebrödet färdigt. Jag spärrar opp
ögonen inför denna precision, men hon är tydligen van vid att folk gör så.
’Jag baka såna här kakor när två poliser från Gällivare kom hit, Dom sa, hur vi kunde ha färskt bröd, som har så långt
till bageri. Joo, sa jag, nu är väl ingen sak, när man har telefon.’
Abmot har känt kaffelukten till vedbacken, där han visst bygger båt, och visar sig i dörren. Han förhör sig om färden,
var vi övernattat, om vi sett någon fågel. Det är inte så uppseendeväckande att fara omkring och söka fågel i Sjaunja,
ty det är ett gammalt känt fågelrike, där många ornitologer travat omkring och svurit över myrar och mygg. ’Och int
har ni drunknat i älven?’ hugger han i med ett brett flin mot Anund, tittar sedan på mig och fortsätter: ’Men du har ju
duktig forskarl.’ Hilma flinar också, och Anund bara ler försvarslöst. Sen är det Anunds fina pitebåt som kasseras, för
den är fabriksgjord och inte gjord i Akkavare, och nu har ju ett bord spruckit, så Anund har fått sätta lapp på sin fina
båt! Anund ler fortfarande, och det kan han gott göra, ty han har nog ändå den snyggaste och mest välgjorda båten
vid Sjunjaälven. Nästa fråga, som nog är obligatorisk och eventuellt en källa till stor förnöjelse, gäller om vi inte har
ramlat ner i myren. Och genast berättar Hilma om en som kom dit dyig ända opp till axlarna. ’Och då sa jag, att nog
var det väl onödigt att mäta djupet i Sjaunjamyren!’ Abmot berättar om hur Anund en gång försvann till halsen och
fick gå blöt en hel kalla och blåsig dag. Och Abmot sätter bägge händerna mellan knäna, lyfter fötterna från golvet
och knyter sig av skratt, för att något lite visa hur roligt det var den gången. ’Det är rooligt, när det går på tok’, är
en god visdom, när man bor i en myr.
I en gård, som har främmande någon enda gång om året, är det ingen konst att finna nya samtalsämnen. Abmot
skrattar slutligen åt bara ljudet av en främmande röst. Och så skämtar han på sitt vis, på en annan våglängd än hustrun:
’Och inte har börn täje er? Han är svår på främmande, rör oss inte, tänkte jag skulle få gå ut och leta efter skorna, han
brukar lämna dom.’ ’Nå, har du hitt gökägg? Nä, du kan int söka. Vet, du ska ha en tittel över huve, då finna. Man har
funnit gökbo, alldeles säkert, måste tro när man hör att dom funni.’ Jag ser att han själv tror fullt och fast på det.
Innan vi går är vi ute på vedbacken och tittar på Abmots nya båt. Den är av inhemsk typ med tvära stävar. I vridningen
mot stävarna har bottenborden spruckit, och nu håller Abmot på att laga med bleckplåt, tjära och renhår. ’Va nu, du lappar
väl inte nya båten?’ säger jag, för jag tycker att Anund behöver den hjälpen. ’Dåliga bräder, fabriksbräder’, svarar Abmot
urskuldande. Sedan är det ämnet slutbehandlat, Anund sneglar på mig, och vi känner oss mycket överens.
Ovanför Akkavare är en fors i älven, och sedan vidtar den långa men grunda sjön Etnajaure, som ligger utanför hemmanets
mark. På höjden öster om sjön ser man några kåtor samlade i fyra grupper. Två av dessa kåtaställen är emellertid obebodda,
deras ägare är döda. Det nordligaste vistet bebos av änkan Asa Kitok, det närmast söder därom av Anund och hans mor.
Vi lägger i land bland vide och myrgranar och hoppar på en storstenig stig förbi strandmyren för att komma opp till Anunds hem.
På den steniga höjden framför syns en del spridda, markgråa, kullriga ting, liknande flyttblock, däremellan ställningar av
vitnande stänger. Skogen är borthuggen, och bakom vistet står den gallrad och gles. Här är alltså Anunds hem. Jag tittar
medan vi går oppför, och jag kan inte låta bli att undra hur det känns att återvända hit från en resa. Är också denna underliga
härbrestad av stockar, näver och torv en boplats att ha för ögonen och ständigt drivas till?
Vi passerar en torvkåta med rök i räppen, schasar undan getterna och går in i nästa, som är stor och försedda med förstuga
och två fönster i djupa nischer i torven. Innanför den mörka förstugan är ett propert, minutiöst städat rum med fyr spis, soffa,
bord, stolar, skänk och något liknande en kommod. Golvet är oljat och nyinlagt, väggarna av kluvna stockar, här och där
täckta med wellpapp. Taket har en plan fyrkant ca 2x1½ m i mitten, sedan är det nerbrutet mot väggarna, som det möter
vid ungefär 1½ meters höjd. Rummet är rätt stort, uppskattningsvis 4½x4½ m.
Detta är alltså en vinterkåta, ett mellanting av kåta och hus, den vanliga bostaden för icke nomadiserande lappar. Exteriören
är inte mycket att visa världen, även om den beklämning jag kände på vägen från båtlänningen mest berodde på att jag i själ
och hjärta ännu inte hunnit byta breddgrad, men interiören skäms inte för sig. Här är oanat trivsamt, och väggstockarna har
en förnäm guldbrun färg. ’Skulle ha täckt med skivor’, sa Anund urskuldande, ’men hann inte.’ Jag fasade men nändes ingenting
säga, det är också naturligt att Anund och jag ser med olika ögon i detta fall. Känner jag Anund rätt kommer också in klädseln
med skivor att följas av tapetsering, och då kunde kåtan mäta sig med vilket annat boningsrum som helst i fråga om inredning.
Anund har själv byggt sin kåta, och han har också timrat nytt gethus och en fin matbod, han har all anledning vara stolt över
sitt kåtaställe.
Anunds mor har ännu inte synts till, trots att hon måste ha hört när vi gick förbi sommarkåtan. Vi går alltså dit för att hälsa.
Där inne är äkta lapskt och mycket, mycket rökigt, och där sitter Anunds mor i kåtariset och plockar med elden. Hon är bekvämt
nersjunken med dubbelvikta ben och fötterna utåt vid båda sidor. Jag skulle vara halvdöd efter fem minuter i den ställningen
(förutsatt att jag kunde inta den) och jag tänker att hon borde vara fågelfotograf.
Samtalet går lite trögt eftersom jag inte förstår hennes språk och hon inte mitt. Med Anund växlar hon korta mumlande satser,
och jag uppfattar att det gäller bl.a. om jag har kokkärl och reder mig med matlagningen oppe i vinterkåtan. Möjligen syns det
att hon är glad att ha sonen hemma igen. Jag föreslår att vi ska äta alla tre i sommarkåtan, men Anund kommer senare med två
tallrikar fisk opp till vinterbostaden, dukar fint och tar fram getmjölk. Modern syns inte till.
När jag senare går en sväng ner till sjön, ser jag hur hon skyndar över till vinterkåtan, när jag är på återväg skyndar hon tillbaka.
Det förargar mig en smula, men när jag ser soffan mycket snyggt bäddad med rena lakan skäms jag och förstår att hennes
beteende beror på blyghet. Här får jag husera furstligt i ett ensamt rent och svalt rum och har all anledning att trivas. I kvällningen
kommer ett par harar och betar på gårdsplanen mellan gethuset och kåtorna.
Även om trevnaden inomhus alltid kan vara större än vad det yttre ger vid handen, kan det inte vara någon avundsvärd lott för
ett par nästan ständigt ensamma kvinnor att bo här. Med grannarna i Akkavare tror jag inte något flitigare umgänge förekommer,
och sedan återstår bara en granne, den 86-årige Anders Viertotak vid norra ändan av sjön. Hos honom bor också hans fosterson
Panna, men han är ju ett kapitel för sig.
Enligt Anund blev de bofasta för några tiotal år sedan, då många renar dog. Han säger att den som hade 1.200 renar fick 400 kvar,
och för mindre renägare blev då situationen ohållbar. I detta område finns nu en enda renägande lapp, nämligen Anders Sjaunja,
som bor i en fin länsstyrelsebyggd stuga vid Lillsjaunja, ett stycke norrut efter älven. Nu till midsommar ska han som vanligt flyga
opp till renmärkningen i Sito. Det kostar 600 kronor, så att jag menar att hans pojke som följer renarna borde kunna sköta den
saken, men Anund säger: ’Det är väl bäst han där är.’ Jojo, det kan även en sörlänning förstå.
Pengar, förresten – om man nu säljer sik och renar och får kontanter, så ska ju i all rimlighets namn dessa användas på något sätt.
De försvinner inte på tusen olika sätt och utan att man vet av det här oppe, men man kan flyta eller köpa en rejäl sak. Man fröjdas
över en Gällivareresa och över varorna. Det kan hända att varorna kläms sönder i ryggsäcken innan man hunnit hem. Utombordaren
körs i allmänhet tills den ramlar sönder, att den behöver skötsel kan ingen tänka sig. Sen kastas den, reparation, vad är det?
Eller säg mig hur jag ska få ner sakerna till reparatören? Det är också mycket roligare att köpa nytt.
Vid vistena är det på något liknande sätt: blir ett härbre för dåligt, får det falla ihop och man bygger ett nytt bredvid. Ingenting rivs
och städas undan, det får bara ligga tills det med tiden helt jämnas med marken. Hos Vitsaks finns t.ex. tre gethus, ett nytt och fint,
ett hoprasat och ett som inte är mer än en kulle. Lika är det med en uttjänt sak, den bara kastas bakom byggena än här, än där.
Man träffar på järnspisar, termosflaskor, sänggavlar, halva ackjor osv. är livet kort, så är naturen desto längre, där finns plats för
skräpet, och en dag är det ju borta utan besvär.
Men de två ödekåtorna i grannskapet är nya och fina, och den närmsta, som tillhört Peter Vitsak, skulle kunna bli en utmärkt bostad
för änkan Kitok, som nu bor i en fallfärdig gamme. Jag har talat med Anund om dessa kåtor, men ifråga om dem är hans ordknapphet
större än vanligt. Jag frågade om Asa Kitoks man dog av någon sjukdom. ’Nä, int var det sjukdom’, svarade Anund.
’Råkade han ut för olycksfall?’
’Nej, int var det något olycksfall’.
’Då var det alltså av ålderdomssvaghet?’
’Nej, int var han gammal, unga karln’.
’Ja, men vad i fridens namn var det då?’
’Det var väl tiden som kom.’
Klockan 24 en kväll, när det var tyst överallt och inte ens getterna i gethuset hördes, gick jag bort till Peter Vitsaks tomma kåta och
tittade in genom fönstret. Där stod hans snickarskrin och hans kont på golvet, kopp och sked på bordet, något plagg hände på väggen.
Det såg ut som om han var tillfälligt ute – allting stod som den döde lämnat det. ’Tiden kom’, och det var ingenting att göra åt det.
Sanningen är den att ingen törs gå in i dessa kåtor.”


”Den 20 juni. Vi har baklänges sittplats oppför Sjaunjaätno, ror på skarpen i motvind och motströms. Framför oss ligger den kedja av
vatten, som vi såg tona bort under västra bergen, när vi stod på Pjällåive. Det är Etnajaure, Melkojaure, Sjaunjajaure och Vuottasjaure,
och de sammanbindas av älven med dess forsar, sel och mindre sjölika utvidgningar. I stort sett följer älven myrområdets västra kant;
österut ser vi alltså sankmarkernas kantskogar, och ibland, när stormyren stöter direkt mot stranden, de avlägsna terrängvågorna på
andra sidan Sjaunja; väster om oss höjer sig fastmarken ganska snabbt till kullriga berg. Redan vid Etnajaure är kullarna ansenliga, och
norr om Melkojaure stiger berg efter berg ur strändernas myrmarker; de första är skogsberg, men bakom och över dem står tätt vitspräckliga
kalfjäll, där högsta toppen, Juovvatjåkko, når 857 meter. Det är inga fjäll för alpinister, inte ens för fjällvandrare, men här på gränsen till
planmarken är de imponerande. De ser ut att vara myrarnas definitiva gräns mot väster, men så är det inte, ty bakom dem ligger Kuoratsape
med åtskilliga kvadratkilometer dy och torv.
Mellan de två första sjöarna, där älven forsar svagt på en sträcka av något hundratal meter, ligger på en kulle en eländig timmerkoja, som
syns längs hela Etnajaure. Det är 86 årige lappen Anders Viertotaks bostad. Ingen makt i världen kan förmå honom att flytta till
ålderdomshemmet. Men när man tittar in i den omänskligt smutsiga hyddan – jag vill inte närmare beskriva dess illaluktande, svarta
innanmäte – tycker man nog att ålderdomshemmet skulle vara en välsignelse för gamle Viertotak. Men gamla människor har ju ofta sitt
huvud för sig, och det är kanske skillnad på ett ålderdomshem och ett hem. För Viertotak är det troligen inte bara stugan utan alltihop
inom horisonten, både älven, skogen och myren, som är hemmet. När vi kommer opp till huset, finner vi bara fostersonen Panna hemma,
stor och stark, tämligen sysslolös men med planer på att i dag ge sig iväg till Linaälv igen. Bl.a. hämtar han väl posten till Akkavare.
Gamle Viertotak är oppe i skogen och hugger ved. Panna visar oss dit – han vet visserligen inte riktigt var gubben håller till, men yxhuggen
vägleder oss.
Där står gamle Anders på knä vid en rätt grov tall, som han är i färd med att fälla. Benen börjar strejka, därför står han på knä och hugger.
Tagen är lite matta och långsamma men huggen välriktade. Han gör en liten paus och talar med oss, mest på lapska med Anund. Men bara
ett ögonblick, sedan går yxan igen. Panna ser på med händerna i fickorna och gör inte en min av att vilja hjälpa. Jag förstår att han är sådan,
det går inte att döma honom. Anund tar emellertid yxan, fäller och kvistar tallen i rykande fart.
När vi går därifrån följer Panna femtio meter efter oss. Jag hör honom säga något, och det kommer ett tonlöst svar från den gamle. Av Anund
får jag veta, att det endast är de två sista åren som gamle Viertotak uteblivit från kyrkan i Gällivare vid Kristi himmelsfärd, benen är nu för svaga
för en skidfärd till Linaälv. Hans mesta tid går åt till att skaffa bränsle, han hugger och sågar hela sommaren, drar med kälke under vintern, ja,
det händer att han måste krypa och dra. Hur han klarar matfrågan vet jag inte.
Just när vi lämnar strömmen och ror in på Melkojaure, ser vi Panna lunka ner till båten med ryggsäcken i hand, lägga ut och styra utför. Jag
förbannar, och Anund håller nog med men är som vanligt mild och överseende i sin reaktion. Det där fatalistiska resonemanget om ’tiden som
kom’ går nog ofta igen i den här trakten.”


Här kommer lite fakta om de människor som nämns i texten ovan:
-Asa Kitok, född 1894-03-05 i Gällivare församling, död 1986-12-22 på adressen Box 262 i Gällivare. Änka 1934-03-04 efter ”nomaden”
Anders Pannasson Kitok född 1868-09-26 i Gällivare församling, död 1934-03-04 i ”Västerbyn”. Enligt dödboken dog han av ”hjärnblödning”
66 år gammal.

Asas föräldrar hette:
Per Persson Vitsak, född 1856-03-14 och Inga Hansdotter Nållik, född 1849-01-01, de var samer i ”Vesterbyn”.
Gällivare CI:8 (1888-1894) Bild 222 / sid 217 (AID: v137600.b222.s217, NAD: SE/HLA/1010055)
Gällivare AI:9d (1890-1904) Bild 84 / sid 74 (AID: v137567.b84.s74, NAD: SE/HLA/1010055)


 -Peter Vitsak, eller möjligen Per Persson Vitsak, född 1880-03-14 i Gällivare församling, död 1949-08-18 i ”Sörkaitum” som ogift man.
Jag hittar ingen annan Per eller Peter Vitsak i Gällivare församling som stämmer överens med ovanstående man i texten. Troligen var han
son till Pehr Pehrsson Vitsak och Inga Hansdotter i Kaitum.
Gällivare CI:7 (1865-1887) Bild 103 / sid 98 (AID: v137599.b103.s98, NAD: SE/HLA/1010055)

-Anders Andersson Viertotak, född 1866-12-29, död 1959-04-14 på "Räkan" i Gällivare. Han blev alltså 93 år gammal och dog slutligen
på ett ålderdomshem. Han var gift med Ristin Kalva, född 1851-01-21, död 1926-11-30 i "Västerbyn".
Källa: Sveriges dödbok 1901-2013.