Killingesuando

Nu är det dags för en uppdatering av denna sidas information om byn Killingi - Killingesuando!
Jag har nu fått mycket tillförlitlig information från en generös "släktforskare" med rötter i bl.a. Killingi,
och jag litar fullt och fast på de uppgifter han delger mig och som jag nu presenterar nedan.

Uppgifterna har framkommit - forskats fram under en lång tid och är mycket seriöst och noggrant
dokumenterade.

Jag vill också be om ursäkt för att vissa delar av det jag tidigare presenterat/ skrivit om inte varit
riktigt sanningsenligt, detta försöker jag nu att "reparera" i denna uppdatering av Killingesuando
och även av delar av den personhistoria om vissa släktgrenar som levt och verkat i byn och som
jag skrivit om tidigare.

Min förhoppning är att denna "ursäkt" skall godtas samt att jag nu 2016 kan komma med
riktiga uppgifter på min släktforkarsida om släkten Viltoks och mina egna rötter i Killingesuando.

 

 

Många av mina anfäder i denna "släkthistoria" är födda eller har bott delar av sitt liv i Killingi eller Killingisuando som det
först hette. På Wikipedia och på den nedlagda sidan web. landsbygden. org. kunde man läsa följande om Killingi:

Killinge– Killingesuando

Killinge by är en av dom äldsta byarna i Gällivare kommun med fast boende sedan början av 1700 talet och med en
stark förankring i den samiska kulturen både genom släktband och att byteshandel/handel bedrivits i flera hundra år.
Troligen så finns här även äldre bosättningar och det vittnar bland annat fångstgropsystem i området om.

Killingi är försvenskat från den finsktalande ortsbefolkningens benämning av platsen Killimaa. Den första anteckningen
av ortsnamnet Killingi finns angivet på den första avvittringskartan av år 1751 som dåtidens lantmätare sammanställde.
Killimaa var för dåtidens ortsbor benämningen för fångstlandet. Här fångades älg, vildren på båda sidor om Kaitumälv
vilket de talrika fångstgroparna vittnar om än i denna dag.Killingi betyder Brunstplatsen eller Lidandet.

Killingi är något av kolonisationens utpost och grundades 1725 av finnen Olof Olofsson från Lainio, som lockats av
Kaitumälvens goda ängsmarker. Killingi kom att bli ett viktigt centrum för samemissionen i Gällivare, när denna började
1742 och var bland annat säte för missionären Zehlberg. När det på 1740-talet blev aktuellt att bryta ut Gällivare ur
Jokkmokks socken beslöts att en kyrka skulle uppföras i Gällivare och ett kapell vid Killingsuando (Killingi). Så skedde
också. Även ett prästboställe byggdes på kronans bekostnad vid Killingi. Svenska kyrkans missionär Jonas Zelberg
var verksam i Killingi under perioden 1747–1759. På hans initiativ anlades där en inhägnad begravningsplats.
Zelberg utförde även ett mycket aktivt arbete för att utrota "hedendomen" bland samerna. Bland annat brände han
den 21 juli 1747 upp en samisk offerplats med fem seitar och stora högar av horn vid Saivo söder om Dundret.
Zelberg fick ingen efterträdare i Killingi.


I Killingi finner vi två nyanläggningsbeslut: ett från 1834 för Mickel Olsson och ett från 1849 för Olof Olsson, båda med
15 års skattefrihet.Invånarantalet i byn har som mest varit mellan 250 till 300 personer. Det har funnits två skolor,
en för by-barnen och en för samebarn. Samebarnen bodde i så kallade skolkåtor, fyra till antalet, i varje kåta bodde
20-22 barn. I början av 1940-talet upphörde sameskolans verksamhet och byaskolan upphörde vid mitten av 1960-talet.

Byn har även kallats för den väglösa byn, eftersom vägen tillkom så sent som 1967. Till tätorterna Gällivare och Kiruna
har Killingiborna färdats med tåg, med närmaste järnvägsstation 10km från byn. Statens järnvägar har varit den stora
arbetsgivaren för de flesta män i byn.

Källor:
Wikipedia
http://web.landsbygden.org/site/main.asp?se=62 vilken tyvärr numera är nedlagd...

Byn Killinge heter på meänkieli Killinki. Tidigare användes i tornedalsfinskan namnet Killimä som ingår i jordeboksnamnet
Killimisuando 1876. Jb-namnet Killimisuando avviker från övriga belägg och behöver i detta fall inte beaktas. Namnet har
tidigare i jordeboken skrivits Killingesuando o.d., men den kortare formen Killinge är etablerad sedan slutet av 1800-talet (bek).
Killinki utreddes 1991 som traktnamn, men den försvenskade namnformen Killinge visade sig vara den mest använda varför den
behölls (LMV 1992). Den försvenskade skrivformen har hävd.

Källa: http://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:201093/FULLTEXT01.pdf

 

 

LAGA SKIFTE

Killingi by har haft två laga skiften, efter det att de två första avvittringarna för Erik Philipsson samt missionären Jöns Zelberg
var genomförda år 1751.
Det senaste laga skiftet var genomfört år 1919 och innebar en fullständig omkastning av fastigheterna i byn. Många
tvingades bort från bykärnan till nya obrukade marker.

Om vi börjar med Henrik Eriksson Rantatalo.

När laga skiftet 1919 var genomfört så kom hans marker att vara belägna på den plats vid Yliranta som i dagligt tal kallas
för Mella. En del av barnen till brodern Olof Eriksson som avled 1915 erhöll sina marker långt bort ca 6-7 km från bykärnan vid
Lombola och Lopasjärvi sjöar.


Min farmors morfars far Erik Olofsson född 1827-03-05 i Killinge och min farmors morfars mor Brita Stina Johansdotter född 1826-03-26 i Moskojärvi fick
1860-09-05 sonen "Ranta Heikki" eller Henrik Eriksson vilken tog sig namnet Rantatalo.

Henrik Eriksson Rantatalo (Ranta Heikki), född 1860-09-05 i Killingi, död 1912-08-17 i Killingi. Gift första gången med Lisa Mickelsdotter (1869-90).
De fick en dotter tillsammans Anna-Lisa född 1890-06-10, död samma år 1890-10-27. Henrik gifte sedan om sig med Lisa Hendriksdotter (1872-1952)
De fick gemensamt barnen:

Axel Arvid Henriksson Rantatalo, född 1892-01-14, död 1949-06-19. Gift 1914-02-01 med Maria Katarina Andersson
från Muorjevaara, född 1889-02-02.
Maria Johanna Henriksson Rantatalo, född 1893-09-04.
Lars Levi Henriksson Rantatalo, född 1895-07-20, död 1970-04-04. Gift 1928-04-08 med Anna Karolina Johansson,
född 1907-07-11.
Anna-Lisa Henriksson Rantatalo, född 1897-02-27, död 1988-03-11 i Kiruna.
Sophia Henriksson Rantatalo, född 1900-05-29, död 1984-11-30 i Puoltikasvaara.
Frans Isak Ryrland, född 1901-12-23, död 1990-11-03 i Gällivare. Gift 1944-04-08 med Anna Maria Johansson från
Puoltikasvaara, född 1915-03-25.
Viktor Henriksson Rantatalo (Strandgård), född 1904-01-30, död 1955-06-08 i Lina älv. Gift 1929-07-15 med Rut
Ingeborg Björkman i Sjaunja, född 1907-02-18.
Brita Maria Henriksson Rantatalo, född 1905-10-26, död 1983-06-21 i Gällivare. Gift 1931-04-11 med Johan August
Apelqvist, född 1895-04-15, död 1978-12-03 i Gällivare.
Wiliam Strandgård, född 1907-08-06, död 1980-03-30 i Gällivare. Gift 1934-05-05 med Maria Susanna Eriksson i Pauki,
född 1913-01-24.
August Henriksson Rantatalo, född 1909-04-03, död 1995-01-09 i Killingi. Gift 1934-03-31 med Hulda Pålsson från
Killingi, född 1913-06-04, död 1975-11-27 i Fjällåsen.
Elias Henriksson Rantatalo, född 1911-02-14, död 1980-02-10 i Fjällåsen.

Henrik Eriksson Rantatalo med hustrun Lisa 1941

Henrik Nilsson Killingi 5:8
erhöll sitt nya markområde vid Saivobäcken, väginfarten till byn där det gula huset nedan på bilden står.


Många tvingades bort från bykärnan till nya obrukade marker bl.a. berörde
det Olof Eriksson, brodern Henrik Eriksson Rantatalo samt Henrik Nilsson
med fosterbarnen Olof & Frans Andersson. De här nämner jag av den
anledning att de finns beskrivna i Patrik Johanssons inlaga på ett inte
helt rättvisande sätt.

Henrik Nilsson Killingi 5:8 erhöll sitt nya markområde vid Saivobäcken,
väginfarten till byn där det gula hus (Björfälls) som Patrik beskriver
står.

Nedan flygfoton över Killingi by tagna på sommaren 2007. Bildernas ägare är Patrik Johansson i Killingi.


Klicka på bilderna för större förstoring.
Text och beskrivning av byggnader, se nedan:

 

 

 

 

Byggnaden med det oranga tegeltaket inte alls långt från bron är Killinges nya skola, byggår 1921. Gamla skolan var
på Erikssons släktgård i huvudbyggnaden som hade 2 ingångar. Denna folkskola vid bron var i bruk till 1964, då
verksamheten lades ner. En minnestallrik finns att beskåda i Gällivare hembygdsmuseum från denna skolepok. Där
finns namn ingraverade. Vidare så fanns det en nomadskola i byn, hos lapptillsyningsmannen Olof Andersson(Tervhauta)
den skolan var i bruk till troligt 1940-tal. Skolkåtorna finns kvar liksom den gamla nomadskolan, bönhuset och lanthandeln.
Byggnadens äldsta del härrör från mitten av 1700-talet, tidens tand håller på att ödelägga byggnaden, då bristande
underhåll pågått i nära 50 år. Sista bönemötet hölls 1983, på initiativ av Trosfränden Anni Mickelsson
(samekvinna gift i byn! född 1906 död 2005) och Milja Maria Olsson Killerö (adoptivbarn från Finland född 1937)
Milja växte upp som fosterbarn på Anderssons gård och avled 2012 i en ålder av nära 75år.

 

Anderssons gård - Erikssons släktgård

 

Milja växte upp som fosterbarn (krigsbarn) hos Olof Andersson i Killingi. Hon gifte sig småningom med Henning Olsson
Killerö från Moskojärvi. Paret bosatte sig på Hennings hemgård "Killerös", i det gamla huset. De byggde senare ett nytt
Älvsbyhus bredvid det gamla huset. Efter makens död bodde Milja kvar några år i makarnas Älvsbyhus, tills hon sålde
detta och gav det gamla huset till en av Hennings bröder. Efter detta flyttade Milja till sommarstugan i Killingi (byggd 1971).
Där bodde hon till cirka 2003 då hon flyttade till dottern Anna-Greta i Umeå. Slutligen flyttade hon till Hedegården i
Gällivare där hon avled 2012.

 

 

 

Maria Lisa Uusitalos, född Mickelsdotters (född 1885-07-29) barndomshem. Detta hus låg bredvid Killingi nya skola
(se ovan). Huset revs av Thure Mickelsson i början av 60-talet. Här inrymdes bostad, lanthandel och även längre tid
tillbaks skolundervisning. På gården (se flygfoto ovan) finns alla hus kvar förutom det gamla boningshuset. På flygfotot
ser man det nya boningshuset - Norrbottensgården, som också inrymt affär, vilken fortfarande var öppen i slutet av 60-talet.

 

 

Lite historia från förr:

Leif Rantatalo berättar här lite historier från Killingi by återberättat av Patrik Johansson:
" Byns första såg låg vid Holkviks gårdställe (Ulathi). Här sågades brädor och materiel till husbyggen i byn. När sågen
lades ner såldes den för skrotning. Min morbror Göran Engebro köpte in anläggningen,men av nån anledning så förföll
hela anläggningen och ruttnade bort. Den sistbyggda sågen låg vid nuvarande Evy Lejons stuga. Här berättade Leif
Rantatalo att han jobbade som barn och sågade brädor.
Hans farbror William Strangård född Henriksson Rantatalo jobbade här på sågen också. Leif berättade att han skolkade
från skolan i bland för att jobba här. Dom körde även häst med farbror William då det transporterades virke hit som
skulle sågas till brädor. Farbror August Henriksson hade då sagt att Leif skall ha vuxenlön och skrattade. Det fanns
barnlön men vuxenlönen var dubbelt så mycket i pengar och Leif fick sin vuxenlön trots att han var skolpojke.
Fortsättningskolan gick Leif och Ingemar Andersson (Frans Anderssons son) hos Yngve Mattiasson i Lombolovaara
i utkanten av Nattavaara by. Dom jobbade med diverse sysslor på denna gård. Yngves fru var norska född i Norge.
Mattiassons hus var byggt på 1930-talet. Här trivdes Killingi pojkarna och dom kom att utbildas inom skötsel av fastigheten
samt djurhållning. Yngves dotter Kerstin Mattiasson Persson äger nu denna hemgård. Lombolovaara är numera
avfolkningsbygd med fåtalet innevånare. Gården hade en modern ladugårdsbyggnad från 1950-talet och en stor silo,
som för länge sedan är bortriven."

 

 

Patrik Johansson berättar:

"Vilhelm Björfälls gård i Killingi.
Alla byggnader är uppförda av Vilhelm själv. Gamla timmerhuset som stod bredvid det nya huset
är för länge sedan rivet. Björfälls var de sista i byn som hade mjölkkor. De levererade mycket mjölk,
både i Killingi by men även till andra byar runt omkring. Gamla ladorna med brädtak (ca. 3 st) står
kvar sedan ladugårds epoken. Vilhelm och Magdalena var de sista mjölkbönderna i byn. Magdalena,
även kallad Magda, lever ännu idag och är på sitt 93:e år. Fru Björfäll flyttade från byn 2012 på hösten
och bor nu i Gällivare tätort. Dotter Hjördis bor vid föräldrargården i sitt egen byggda hus.
Det finns en dokumentärfilm från 1967 på Sveriges television, dom visade den en gång på Tv,
jag tror den hette väglösa byn eller nåt sånt??? då intervjuade dom flertalet bybor samt Magdalena själv.
Hon satt då vid spinnrocken och arbetade."

Fantastisk historia ovan som Patrik Johansson har delat med sig utav. Även om Uusitalos och Rantatalos är
mina släktingar på "längre håll", är det ovärderligt för mig att få ta med även deras livsöden i min egen
släkthistoria. Att få se dessa fina bilder från Killingi, för mig liksom närmare mitt ursprung på nått sätt.
Tack än en gång Patrik Johansson för det du delat med dig utav!

Den film som Patrik nämner ovan hette "Vildmarksälven" och regisserades av Lars Madsén 1967
Information om filmen på denna länk.

 

Anekdot från den 10 mars 1957, utdrag ur Norrbottens Kuriren

 

400-åriga Killinge by gjorde affär på 300 000 kr.

I dag skriver Killinge by och Gällivare kommun historia var hemmansägare F A i Killinge kommentar, när på
söndagen det klubbslag som föll, som gjorde att vattenrättigheterna i Killingiallet till Gällivare kommuns egendom,
enligt det upprättade tilläggsavtalet. Kontraktet innebär att byn får 300 000 kr för vattenrätten, vars värde senare
skall prövas av domstol.

Det var allvarliga män och kvinnor, som fyllde salen i Folkets hus, där mötet skulle hållas. Men dessförinnan hade
man varit nere på älvens is och studerat det märke, som angav den högsta dämningsnivån, när vattenregleringen blir klar.
Man bänkade sig i Folkets hus, som snart fylldes till sista plats. De kommitterande, som representerade Gällivare
Kommun var överpostiljon G.Lidman, gruvarbetare E. Berglund, kontorist E. Isaksson och ingenjör Hj. Wiklund.
Sedan byaåldermannen i Killinge hälsat de närvarande välkommen, valdes hr Lidman till mötets ordförande, och hr
Wiklund till sekreterare. I ett kort, men vältaligt anförande uppmanade byaåldermannen byborna att noga tänka sig
för innan de fattade sitt beslut, ty det var ett allvarligt steg, som skulle tagas idag. Här svarar var och en för sig sade
byaåldermannen, och här tar var och en sitt ansvar. Och ingen skall efteråt kunna komma och säga, att han inte har
varit närvarande på sammanträdet och således inte biträtt det beslut som fattats. Ordföranden informerade de
närvarande, hur ärendet låg till och underströk på det kraftigaste byaåldermannens yttrande.

Det låg spänning i luften, det var så mycket som stod på spel. Många skulle få sina slåtterängar under vatten.
Så kom de första frågorna, hur skulle det bli med ersättningarna som kommer att uppstå och vad kommer att ersättas.
Hr Lidman och Wiklund fick söka besvara dem. En som också hade det svettigt var hr Isaksson. Han fick nämligen
tjänstgöra som tolk, och hans svåraste uppgift blev att översätta tilläggskontraktet till finska. Han klarade emellertid
arbetet med den äran. Förhandlingarna fortsattes och drog ut på tiden. Principiellt var man nog enig att avyttra
rättigheterna, men det var så många detaljfrågor som skulle klaras upp. Till slut kunde dock ordföranden sammanfatta
debatten i en proposition och denna blev enhälligt besvarad ja, och ett klubbslag bekräftade förvärvet.

Som förste man skrev hr Lidman sitt namn på kontraktet och sedan kom den ena bybon efter den andra och gjorde
likadant. Dessa namn på kontraktet blev en bekräftelse på att en ny tid kommit till byn. Om det blir på gott eller ont får
framtiden utvisa. Byn har funnits i 400 år sade byaåldermannen, och den kommer att bestå ännu i århundraden.
Projekteringen av fallet kommer redan att börja till sommaren , och för att så stort företag är det ofrånkomligt, att
det blir väg till Killinge.

När kontraktet var undertecknat skakade byaåldermannen och kommittéordföranden hand. De höll var sitt kortare
anförande. Sedan bänkade de sig vid kaffebordet.

Ett stycke historia hade skrivits, och i stort var Killingeborna nöjd med affären, vilket framgick av samtalet vid kaffebordet

Min källa: http://www.kaitumalven.nu/linka11.htm