Norrkaitums-Girjas sameby

 

Bild från PDF dokumentet: Stadsvetenskaplig tidskrift utgiven av Fahlbeckska stiftelsen 1969.
Uppsatsen heter ”Politisk participation hos renskötande befolkning i Norra Norrbotten, av Rolf Sjölin
.

 

 

 

Girjas sameby, tidigare Norrkaitums sameby, är en svensk fjällsameby i Gällivare kommun.

Girjas sameby ligger i gränsområdet mellan Kiruna och Gällivare kommuner i tidigare Lule lappmark.
Det ligger söder om Laevas sameby och norr om Báste sameby och sträcker sig från vattendelaren
mellan Pite älv och Lule älv upp mot Kalixälvens källflöden.

Vid mitten av 1500-talet tillhöde nuvarande Girjas sameby gamla Sirkas lappby, vars vinterviste låg i
trakterna av Sirkasluokta i nedre delen av Stora Lulevatten. År 1647 delades Sirkas i den sydvästra,
Sirkas
lappby, och den nordöstra Kaitum lappby, med en gräns utmed vattendelaren mellan Kaitum-
sjöarnas
och Stora Lulevattens avrinningssysten.

År 1887 betämdes att lappbyn skulle delas i tre byar: Sörkaitum, Mellanbyn och Norrkaitum. Den senare
avgränsades då norrut av Jukkasjärvi socken med Kalix älv som huvudsaklig gräns. Åt söder mot norska
gränsen utgjorde Sitasjaure gräns och nedanför därefter bland annat Ängesån. År 1971 tog Norrkaitum
namnet Girjas sameby.

Girjas har 26 renskötseldrivande företag och 94 renskötselberättigade medlemmar (2009). Samebyn
driver förutom renskötsel den ekonomiska föreningen Girjas Adventure.

Ordförande i Girjas sameby är Ingemar Blind.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Girjas_sameby

 

 

Girjas
Girjas sameby är en fjällsameby i Norrbottens län. Samebyn har sina åretruntmarker i
Gällivare kommun.

Areal
5449 km2

Vinterbetesmarker
Samebyn har sina vinterbetesmarker i Gällivare kommun.

Antal renskötselföretag
Samebyn har 32 registrerade renskötselföretag.

Högsta renantal
Det är länsstyrelsen i Norrbottens län som fastställer högsta tillåtna renantal. Samebyn
får ha högst 12 000 djur i vinterhjorden.
http://www.sametinget.se/girjas

 

 

 

Nedanstående text har jag lånat från DANOWSKY & PARTNERS Girjas sameby ./. Staten, angående rätten till jakt och fiske
En sammanfattning av Girjas stämningsansökan


Jag har inte tagit med hela texten, utan endast vissa delar av den som jag anser ger en något klarare bild av det som förr
kallades för ”Norrkaitums sameby”.

"Det område som idag utgör Girjas sameby har haft flera beteckningar, vilka redogörs för i det följande. Girjas sameby
finns i vad som kallades Lule lappmark. Området sträckte sig från vattendelaren mellan Pite och Lule älvar upp mot Kalixälvens
källflöden."


"I mitten av 1500-talet var Lule lappmark indelad i fyra lappbyar. Jokkmokk och Sjokksjokk var belägna nere i skogslandet och
Tuorpon och Sirkas var mer fjällorienterade. Nuvarande Girjas tillhörde på den tiden den stora Sirkas lappby, som omfattade
hela området från vattendelaren mellan Lilla och Stora Lule älvs vattensystem till vattendelaren mellan Kalixälvens källflöden
och Kaitumälven. Vintervistet, dit handelsmän och fogdar kom för att handla med samerna, låg i trakten av Sirkasluokta i nedre
delen av Stora Lulevatten."


"År 1647 delades Sirkas lappby i två delar. Den sydvästra delen behöll namnet Sirkas och den nordöstra delen fick beteckningen
Kaitum. Gränsen mellan byarna gick längs vattendelaren mellan Kaitum-sjöarnas vattensystem och Stora Lulevatten."


"På 1740-talet inleddes gruvbrytningen i Gällivare. Då bildades församling, byggdes kyrka och inrättades en vintermarknad.
Kaitum-byns sydvästra gräns flyttades 1742 västerut och drogs genom Stora Lulevatten, en anpassning till gränsen för Gällivare
socken. Fyra år senare blev Kalix-älvens källsjöar lappbyns gräns mot norr. Vid den tiden började man skilja mellan lappbyarna
Norra Kaitum och Södra Kaitum (Teusavuoma) i kyrkböckerna. Så skedde också i specialjordeboken 1825."

"År 1887 bestämdes att Kaitum-samerna administrativt skulle delas in i tre lappbyar: Sörkaitum, Mellanbyn och Norrkaitum.
För Norrkaitums del bestämdes att lappbyn avgränsas ’ i norr av Jukkasjärvi sockenrå med Kalix älv huvudsakligen som gränsskillnad
samt sträcker sig söder och sydväst till Ängesån i riktning efter bergsträckan Warkaanwaara, Kutjasbäcken, Tjoutjas och Pankiträsk,
Killingi samt Kaitum älv emot fjällen till norska gränsen.’ De sista tre-fyra milen upp mot Norge drogs Norrkaitums sydvästra gräns
genom Sitasjaure, som är en av Lule älvs källsjöar. Norrkaitum hade den officiella beteckningen lappby fram till 1971, därefter sameby.
Den tog namnet Girjas sameby 1993."

"Lappskatteland
Lappbyn hade sedan urminnes tider delat in byns mark- och vattenresurser i familjeområden. Kronan kom sedermera att kalla dessa
familjeområden för lappskatteland. Inom lappbyarnas områden fanns, förutom lappskatteland, dessutom en del allmänningsland."

"Lappskattelanden förekommer i domstolsprotokoll och myndigheters skrivelser från mitten av 1600-talet. En samefamilj eller mindre
släktgrupp hade ensamrätt till resurserna på lappskattelandet. Ungefär en kvadratmil var ingen ovanlig storlek för ett lappskatteland.
Som mest fanns flera hundra lappskatteland i den svenska och finska lappmarken."

"Ungefär fram till sekelskiftet 1800 gav häradsrätten innehavaren rätt till lappskattelanden genom så kallad inrymning (även kallade
immission eller införsel). 1600-talets samer hade samma rätt till sina skatteland inom lappbyns ram som bönderna hade till sin skattejord
inom bondbyns ram. Det var den starkaste rätt till land som en ofrälse person kunde ha på den tiden."

"När det gällde lappskattelanden hade varken yrkesdomarna eller fogdarna någon kännedom om de geografiska realiteterna och inte
heller om de (ibland ganska komplicerade) släktförhållanden som samerna åberopade när de tvistade om landen. I praktiken fortsatte
lappbyn att sköta fördelningen av lappskattelanden. Från mitten av 1600-talet anlitades emellertid även de samiska nämndemännen i
häradsrätten för att lösa tvister som inte kunde klaras ut av den enskilda lappbyns byarätt. Deras slutsatser skrevs in som domar i
häradsrättens protokoll. Av dessa domar framgår att innehavaren av ett lappskatteland hade ensamrätt till jakten och fisket på landet."

"Under 1650- 1660-talet var kronans fogdar och häradsrätten eniga om att lappskattelanden skulle behandlas som skattejord. Även
fogdarna hänvisade till att innehavaren kunde förlora sitt land på grund av så kallat skattevrak. Detta gällde för övrigt endast skattejord.
Fogdarna hänvisade också till att släktingar hade förköpsrätt till lappskatteland. Detta kallades bördsrätt och gällde också endast för
skattejord. Det är otvetydigt att alla myndigheter betraktade lappskattelanden som skattejord vid den tiden."

"Vad gäller lappskattelandens rättsliga ställning var samernas rätt till sina land stark och betraktades av såväl samer som domstolar som
en äganderätt. Denna äganderätt till landet styrktes normalt av att äldre bybor vittnade om urminnes hävd eller av att samer bevisligen
betalde skatt för området. Lappskattelanden fördes också vidare till kommande generationer genom arv och de flesta landen inom
Kaitumområdet var i samma släkts ägo i vart fall från mitten av 1600-talet till mitten av 1700-talet."

"Lappskattelanden kan identifieras med hjälp av skattelängder och domböcker. Efter en reform av skatteuppbörden 1695 blev hela lappbyn
en skatteenhet. Lappbyn valde själv en ’lapplänsman’ som samlade in den skattesumma som överlämnades till fogden. Ibland skrevs
lappskattelanden in i skattelängden, ibland inte. Det är inte möjligt att fastställa vad som avgjorde om ett visst skatteland skrev in eller inte.
Det enda man med säkerhet kan säga är att skogssamernas land skrevs in betydligt oftare än fjällsamernas. Det kan alltså ha förekommit
lappskatteland utan att dessa förts in i skattelängden."

"Under senare delen av 1600-talet och första hälften av 1700-talet ifrågasatte kronans ämbetsmän inte sällan skatteböndernas rätt till sin
jord, trots flera riksdagsbeslut som garanterade skattemannarätten. Landshövdingar började bestrida häradstingets rätt att utfärda
inrymningar på lappskatteland och därmed ge den karaktären av skattejord. Under hela 1700-talet fortsatte landshövdingarna att emellanåt
göra uttalanden om att häradsrätten borde fråntas hanteringen av lappskattelanden. Men häradsrätten, med sin samiska nämnd, stod på sig
och fortsatte att inrymma samer på lappskatteland under former som gav dem en besittning som kunde jämställas med skattemannarätt."

"Häradsrättens domsmakt över lappskattelanden blev allt mer trängd mot slutet av 1700-talet. 1792 utfärdade landshövding af Donner en
skrivelse som gav kronans fogde rätt att åsidosätta häradsrätten och ta över inrymningarna på lappskatteland. Häradsrätten protesterade,
men utan framgång."

"Fram till omkring sekelskiftet 1800 hanterade häradsrätten frågor som var hänförliga till lappskattelanden. Det var länsstyrelsen som ersatte
häradsrätten i hanteringen av dessa frågor. Detta var något länsstyrelsen länge hade strävat efter men som häradsrätten hade motsatt sig.
I samband med länsstyrelsens övertagande började länsstyrelsen behandla lappskattelanden som kronojord. Det fanns förordningar som
reglerade hur länsstyrelserna skulle behandla lappskattelanden. Därför blev administrationen tämligen godtycklig."

"Den utredning som föregick 1886 års renbeteslag föreslog att alla lappskatteland skulle avskaffas. Det trodde sig riksdagen också kunna besluta.
Men 1886 års lag formulerades så otydligt angående lappskattelanden att det inte klart framgick om de skulle avskaffas eller inte (vilket skapade
en del oreda i Västerbotten). I Norrbotten accepterade länsmyndigheterna lappskatteland endast i Arvidsjaur när 1886 års lag trädde i kraft.
Kronofogden kallade samerna där till ett möte 1887 och de fick lämna ifrån sig sina åtkomsthandlingar för lappskattelanden."

"Professor Peter Skölds undersökningar har belagt 26 lappskatteland i Kaitum-byn under perioden 1695-1740. Av dessa låg sju inom nuvarande
Girjas område. De var (enligt den stavning som används i skattelängderna): Nynisvärj, Kieltjaur, Mimitz, Kirtz, Hiertavärj, Kondelisvarj, Korievari,
Sanopolda. I domböckerna för Gällivare tingslag nämns ytterligare några lappskatteland som troligen tillhörde Kaitum-byn. De är Siaktas Vuobme
(1754), Ainalaggo (1757), Altas (1772), Kurså och Utsaldas (1781), Puoitack Ena (1838). Lappskattelanden i Kaitum var fördelade över hela byns
område och det är enligt Sköld av stor betydelse att påpeka att inga uppgifter om några andra skatteland framkommit under tiden fram till 1750."

"Eftersom nuvarande Girjas område ligger inom äldre Kaitumbyn kan det konstateras att marken till stor del utgjorts av lappskatteland. De samer
som befunnit sig i området och brukat marken har alltså innehaft marken med en rätt jämställbar med skattemannarätt. Samer inom området har
följaktligen också haft en ensamrätt till jakt- och fiske på sina lappskatteland. Renbetet, jakten och fisket på de ’allmänningsland’ som fanns mellan
lappskattelanden var förbehållna dem som tillhörde lappbyn."

"Mer om Kaitumsamer och nybyggare
Det första formella anläggningsbeslutet kom 1755 då Killinge grundades som nybygge. Detta kom att spela viktig roll för den så kallade lappmissionen
under 1740-talet. Då fanns där ett kapell och en fastboende missionär. Killinge växte efterhand till en by. Vid folkräkningen 1890 fanns där elva
hushåll med sammanlagt 60 personer."

"Förhållandet mellan de nomadiserande samerna och nybyggarna i Killinge och Neitisuando förefaller ha varit synnerligen gott. Det finns inget
källmaterial angående vardagsförhållandena under 1700- och 1800-talet. Det ligger närmast tillhands att förlita sig till de uppgifter som kom fram
i samband med en rättsak 1935-42 samt ett sammandrag från etnografiska intervjuer om förhållandena under 1900-talets tidigare decennier.
Samerna i Norrkaitum godkände att Killinge- och Neitisuandobor jagade och fiskade inom byns område ovanför odlingsgränsen. Mot detta ingrep
myndigheterna 1935 och stämde en nybyggare för olaga jakt. Målet prövades av högsta domstolen som 1942 fastställde hovrättens dom att jakten
inte var tillåten."

"Osäker tid – Avvittringen och lappskattelandens försvinnande
Avvittringsstadgan för Lappmarken utfärdades av Kungl. Maj:t 30 maj 1873. Avvittringen var en rent administrativ process. Med stöd av allmänna
deklarationer av länsstyrelsen och andra myndigheter ansåg sig kronan redan ha fastställt att den ägde mark och vatten i lappmarken. Uppfattningen
hade etablerats genom påståenden av myndigheter och tjänstemän sedan slutet av 1600-talet. Någon formell fastställelse av kronans äganderätt
till samernas gamla marker gjordes aldrig före avvittringen. Men på grund av att länsstyrelsen hanterade markfrågorna i Lappmarken började allt
fler att betrakta den som ännu inte avvittrad kronomark."

"Ur kronans synvinkel blev avvittringen en förrättning där statliga myndigheter fastställde annans äganderätt eller gav stadgad åborätt till
vissa av sina områden. När avvittringen var fullbordad kunde ett hemman besitta mark med full äganderätt. Under avvittringen kunde också
bildas krononybyggen som innehades med stadgad åborätt, d v s besittnings- och arvsrätt så länge de betalade skatten."

"De områden som inte avvittrades som hemman, nybyggen eller sockenallmänning i Lappmarken betecknades som kronoöverloppsmarker.
De produktiva delarna av dessa avsattes till kronoparker, som förvaltades av domänstyrelsen och var avsedda för aktivt skogsbruk. De områden
som av staten ansågs vara av mindre värde bestod under beteckningen kronoöverloppsmarker under kronans omedelbara disposition om de inte
såldes."

"Avvittringen blev den första formella åtgärd som fastställde kronans äganderätt till jord i Lappmarken. Den utfördes enligt gängse normer för
administrativa förrättningar. Om ingen överklagade inom den föreskrivna tiden vann åtgärden laga kraft. Överklaganden kunde gå upp till Kungl.
Maj:t som slutligen avgjorde ärendet. När samerna inte utnyttjade sin rätt att överklaga ansågs de ha förlorat alla möjligheter att påverka utslaget."

"Konsekvenser av lappskattelandens försvinnande
En ny jordeboksmetod fastställdes 1856. Den tillämpades första gången i Lappmarken i konceptjordeböcker 1858. I jordeböckerna började
lappbyarna av okända skäl kallas lappskatteland. Detta byte av terminologi skapade en del förvirring även i samtiden eftersom det fortfarande
existerade en del lappskatteland i traditionell mening. Lappbyarna (nu alltså under beteckningen lappskatteland) fördes in i jordeboken under
kategorin ’Krono’, ’Under enskild disposition’, ’Jordlägenhet’. Det gällde även ’Kaitum norra’ som upptogs som ’1 lappskatteland’. Grundränta,
penningar 24:32. Nuvarande ränta 37. Så skedde också i den nya jordeboken för Lappmarken 1876. Norra Kaitum angavs i denna som ’1
lappskatteland’. ’Ränta penningar 37-’ och är införd under kategorin ’Krono’, ’Under enskild disposition’, ’Jordlägenhet ’ och ’Skattlagda’."

"I och med länsstyrelsens övertagande av hanteringen av frågor med anknytning till lappskattelanden, i och med avvittringen och i och med
införandet av den första renbeteslagen, se nedan, försvann lappskattelanden rent administrativt i Norrbottens län. Men lappbyn fanns kvar som
en avgränsad och skattlagd enhet, införd i jordböcker som ’krono’, ’skattlagd’, ’jordlägenhet’ och under ’enskild disposition’. För samernas del
innebar detta att alla som tillhörde lappbyn hade formell rätt till renbete, jakt och fiske inom hela byns område. Rättigheterna gällde bara dem
som tillhörde lappbyn. Det var för dessa rättigheter som lappbyn själv fördelade skatten på sin ’jordlägenhet’ som stod under ’enskild disposition’
och betalade in den som en klumpsumma till kronofogden."

"Noterbara uttalanden i förarbeten till avvittringsstadgan
Slutsatsen att samerna hade urgamla rättigheter som inte upphävdes därför att kronans ansåg sig äga marken uttrycks också av regeringen
i propositionen om avvittringsstadga för Lappmarken 1873. I propositionen konstaterades att ’de lapska folket af ålder innehaft landet’. Vidare
citeras ett kungligt brev från 1671 där det anförs att ’Hans Kongl. Maj:ts allernådigaste uppsåt är detta, att låta dem blifva vid deras land- och
fiskevatten’. I propositionen fastslås också att ’Lapparnes urgamla rätt till begagnande af Lapplands mark äro och genom flera författningar i
viss mån erkänd’."

Fortsatt intressant läsning om samernas sk. ’urminnes hävd’ (sid. 37) på denna länk.

"Hur berördes Kaitumdalen (Girjas) av avvittringen?
I Gällivare socken påbörjades avvittringen 1874, men avvittringsutslaget kom inte förrän den 31 oktober 1887, då 1886 års lag redan trätt i kraft.
Före 1825 hade myndigheterna nöjt sig med att kalla enkla skattelängder för jordeböcker och det året upprättades de första egentliga jorde
böckerna för Lappmarken. Enligt kammarkollegiets direktiv skulle kameral jordnatur anges för alla enheter. Så skedde också för kronohemman
och krononybyggen, men för lappbyar och lappskatteland utelämnades den uppgiften trots att det fanns en särskild kolumn för den i jordeboken."

"I länsstyrelsens avvittringsutslag för Gällivare socken av den 31 oktober 1887 antecknades vid lappbyarna Norra (nuvarande Girjas) och Södra
Kaitum den skatt de skulle betala som lappbyar. Dessutom tillades att samebyarna inte omfattades av någon avvittringsåtgärd: ’vid den allmänna
avvittringen har de inte varit föremål för någon särskild avvittringsåtgärd’."

"De nybyggen som hade beteckningen ’krono’, ’under enskild disposition’, och ’jordlägenhet’ avvittrades med enskild äganderätt. Det gällde även
en del nybyggen som inte var skattlagda. Alla lappbyar var införda som ’krono’, ’under enskild disposition’, jordlägenhet’ och ’skattlagda’ i jordeboken.
Trots det blev de inte avvittrade utan hänfördes till kategorin kronoöverloppsmark."

"Den sista jordeboken för Lappmarken omfattar Gällivare socken och upprättades 1896. Där hade inte någon ändring skett efter avvittringen.
Lappbyarna Norra Kaitum och Södra Kaitum betecknas som vardera ’ett lappskatteland’ med var sin skattesumma. De är införda under huvudrubriken
’Krono, Under enskild disposition’, med tillägget ’jordlägenheter’ och ’skattlagda’."

"Kammarkollegiet fastslog 1941 att lappskattelanden (d v s lappbyarna) inte längre skulle upptas i jordregistret under enskild disposition. Beslutet
skulle föras in i jordeböckerna, med det skedde aldrig för lappbyarna i Norrbottens län. De är fortfarande införda under ’enskild disposition’ i de
sista jordeböckerna."

"Jakt och fiske i Girjas under 1900-talet
Under 1900-talet fortsatte samerna i Girjas sameby (dåtidens Norrkaitums sameby) att jaga och fiska inom samebyns marker. I samebyn har det
funnits samer som levt huvudsakligen av renskötsel och de som levt huvudsakligen av jakt och fiske. Tjuonajokk var det största samiska vistet och
här bodde fram till 1960-talet flera familjer inom samebyn. Ripsnarning och fiske var viktiga inkomstkällor och omfattningen av jakten och fisket var
stor."

"Samerna transporterade fångsten till Killingi där den såldes till tre uppköpare. Fångsten såldes till Killingi fram till 1950-talet när kommunikationen
med Gällivare blev bättre. Då övergick samerna till att sälja sin fångst där. När skotern kom under slutet av 1960-talet och 1970-talet förbättrades
också kontakterna med övriga samhället. Inom samebyn förekom ett omfattande fiske under sommar och höst under 1960-talet eftersom flyget då
kunde hämta fisken. Det gjorde att färsk fisk kunde säljas."

"Modern forskning visar på en historisk äganderätt
Jur dr Kaisa Korpijaakko Labba har i sin forskning funnit att samer innehade sina lappskatteland med en rätt jämställbar med skattemannarätten,
se hennes framställning Naturen av samernas rättigheter och naturen av statens rätt, SOU 2005:17 sid 101 ff. Hon anger exempelvis att ’Det är helt
logiskt att laborera med tanken att ifall avvittringarna verkligen skulle ha blivit förrättade under tiden då rättsordningen skyddade samernas/lapparnas
skattemannarätt, så skulle så gott som all mark förblivit lapparnas privategendom inom varje lappby."