Sörkaitum Sameby-Teusavuoma-Unna Tjerusj

 

 

"Man kan aldrig förhandla sig fram till ersättning för den mark som vi har förlorat.
Den mark som är förlorad, den är förlorad för evigt. De pengar vi eventuellt får
ger ingen trygghet. Det är mark vi behöver och den har vi och vår barn förlorat.
Den kan man inte ersätta med pengar..."
Lars Pittsa från boken Samebyn bilder från Sörkaitum av Jan Håkan Dahlström.

Sörkaitum (Unna cearus)- Teusa – historien om mina förfäders land...
I kyrkböckerna har prästerna noterat att många av mina anfäder var skrivna i ”Teusa”, vad menade
då prästerna med ”Teusa” och var låg detta ”viste” denna lappby i den näst intill oändligt stora fjällvärlden?
Prästerna skriver även i sina födelseböcker ”Sörkaitum” och detta kan förvilla min tankeverksamhet ännu mer...
Var i detta fjällandskap kan jag hitta mina förfäders boningar. Visserligen står många av dem som ”nomader”
i kyrkböckerna, men någonstans måste de ju ha haft sina ”visten” - lappbyar där de bodde under vår-höst
flyttningen med sina renar. När jag söker på internet för att få uppgifter om ”Sörkaitum” finns inte några
ledtrådar till den specifika plats (Teusa, Teusavuomi, Sörkaitum) där min släkt stod skriven.

 

 

Klicka på bilden för större förstoring.

 


Bild från PDF dokumentet: Stadsvetenskaplig tidskrift utgiven av Fahlbeckska stiftelsen 1969.
Uppsatsen heter ”Politisk participation hos renskötande befolkning i Norra Norrbotten, av Rolf Sjölin.

 

 

Så här skriver Jöran Grapenson i sin bok Anteckningar till Gellivare sockens tidigare historia (1942):

"Den äldsta officiella handling, som kastar ett första ljus över lappbyarna i Lule lappmark, synes vara en i
Kungl. Kammararkivet förvarad 'Uppbördslängd över viltskinn m.m.' av år 1590. Enligt denna längd bestod
nu ifrågavarande lappmark då av följande fyra lappbyar: 'Socksjocksbyen, Jockmocksbyen, Tuorpenjaure-
byen och Sirkisluoktbyen'. Envar av dessa 'byar', vilka rätteligen borde kallas landskap, omfattade ett
respektingivande område."

"Någon gång i början av 1600-talet delades emellertid den stora Sirkasluoktabyn i två olika byar, en nordligare
Kaitum, på lapska och finska Kaituma, och en sydligare, Sirkas. Gränsen mellan dem blev Stora Lulevatten
och älven med samma namn. Södra delen av Kaitum kallades förut vanligen Teusavuoma, numera
Sörkaitum."

"Not: Stavas också Kaitom, beroende på att såväl finskan som lapskan tecknar oljudet med bokstaven u.
Även Kaitum är en försvenskning. Den ursprungliga formen är Kaituma."

"Lappbyn indelades redan tidigt i mindre områden, lappland eller lappskatteland. Därav det nutida
landskapsnamnet Lappland. Gränserna för dessa voro ofta endast ungefärliga; ett vattendrag, där ett
sådant fanns att tillgå, en bergstrakt, ett myrland o.s.v. Namnet skatteland angiver, att det ursprungligen
var en viss lapp, som hade att svara för områdets skatt, som vanligen utgick in natura: viltskinn, renkött
torkad fisk, m.m. Efter skattelappens död övertogs området och skatten av arvingarna, varigenom
skattelandet med tiden kom att räknas som en gemensam tillhörighet för ett antal olika familjer, vilka där
betade sina renar. Ofta tyckes dock en viss plats inom området ha utgjort centrum för skattelandets ägare.
Någon gång synes också området för ett skatteland, som räknades t.ex. till Socksjock, åtminstone delvis
ha gått ut över byalagets gräns in i Kaitum.
En i allo tillförlitlig och fullständig förteckning över upplåtna skatteland inom Gellivare socken har ej gått
att få tag på. Husförhörsboken för Gellivare församling, åren 1756-1822, upptagas dock följande skatteland:

Unnas land, Jermacks land; Aimovuoma (huvudort Härckmyra), Tjorvek (nuv. Hornberget) med Wuottasråfve;
Kierisåifve (huvudort Skield-åifve); Råne-träsk; Stor-Muddos med Stubba och Ädnaråfva; Leipipira (huvudort
Råf-oive); Saivits (huvudort Hjertta), Ladniwuoma med Njejawuoma och Laipiwuoma samt möjligen
Mäntyvaara och Kosipä med Jaesvuoma (eg. Kuusipää, ursprunget till namnet Kuusihuornas-Granhult),
vilka ingå mitt i förteckningen utan att dock bestämt angivas som skatteland, vilket är fallet med de övriga.
Enligt en lapsk tradition skulle trakten omkring Gellivare hava ingått i ett skatteland, som tillhörde lappen
Vahtjer (Vasara)."

 

 


Klicka på bilden för större förstoring.


Följande citat har jag hämta från boken Samebyn – bilder från Sörkaitum av Jan Håkan Dahlström.
Så här beskriver Per Knutsson Nutti hur det var att leva som nomad för ungefär 70 år sedan:
”På vårarna flyttade vi från skogslandet till Ritsem och upp till Upmasjaure. Ibland for vi i slutet av mars,
när det blev skare. Då måste vi fara uppåt. Sedan flyttade vi hela april, ända in i maj ibland. Vi flyttade efter
sjöarna hela vägen, det gick ju fortare. Var det bra skare så kunde det gå på två veckor. Vi flyttade på nätterna
för då var det kallt och föret var bra. Men vårarna var så olika. Nu har det ändrats så mycket och man kan inte
flytta som då. Vi var fem, sex familjer som flyttade tillsammans och kåtorna hade vi jämt med oss, med tyget
och stängerna”.


Per Knutsson Nutti, 75 år.


”När vi kom fram var det kalvning, man måste vara ute och vakta på rovdjuren, natt och dag. Kalvningstiden
är värsta tiden, när kalvarna är små. Det behöver inte vara något stort rovdjur som tar kalven, räven räcker.
Ibland var det vargar men det var inte många. De var så skygga när det fanns folk nära. Det var annorlunda då.
Vi fick ju jaga rovdjuren då, de var inte fridlysta. Så vi hade gevär för att skrämma bort dem.
På våren, när vi kom upp till Upmas, brukade vi hämta mat i Norge. Vi hade 10-15 pulkor med mat med oss men
det skulle ju räcka ända fram till jul. Så när det var bra pulkföre så brukade vi hämta smör och mjöl, allt vi behövde,
i Norge. Det var många familjer som hade fyra eller fem barn var, så det måste vara mycket mat. Vi brukade också
fiska litet i sjöarna för att få matfisk.
Där uppe bodde vi på sommaren och då var renarna vid gränsen, på norska sidan. På den tiden fick renarna komma
dit, det var annorlunda då. Inte hade vi någon stor hjord på den tiden. Men det var jobbigt, man var ute jämt. Vi bara
hämtade mat i kåtan och så for man ut till renarna igen. Vi hade tama vajor (vaja=renko) som vi mjölkade. De blev
tama och var inte rädda för folk. Man fick kliva över dem där de låg och kalvarna sprang omkring bland kåtorna.
Nuförtiden är det ingen som tror det, man har ju inte sett det.
När det blev mycket mygg så rökte vi för renarna. Vi gjorde upp eld av torv och så eldade vi. Det minskade myggen”.


”På hösten när vi skulle flytta ner till skogslandet så fick vi vänta på att isarna skulle frysa. Ibland måste vi stanna
över jul. Om det hade frusit men sedan blivit milt, då blev isarna för hala. Den blev så blank att man inte kunde flytta
med renarna på den. Men kom det snö så gick det fort. Jag minns en natt när vi flyttade från Suorva efter sjön. Vi hade
månljus och vi kom långt den natten, nio mil. Det gick fort, det tyckte vi då i alla fall, men nu för tiden när de har
snöskoter så är det sakta.Vi hade alla grejor med oss på pulkor. Vi hade härkar (härk = kastrerad rentjur) som drog
men nu finns det ju varken draghärkar eller pulkor. Vi flyttade också efter landsvägen, det var ju inga bilar. Men nu går
det inte, de kör ju över renarna med bilar. Vi flyttade genom Gällivare stad med rajden. Det var annorlunda då. Ingen
trafik bara hästar. Det var mest bönder i Gällivare då.
Vi flyttade med renarna ända ner till Lansjärv på vintern. Vi stannade bara en natt på varje ställe när vi flyttade.
Det var jobbigt att gräva ner kåtorna i snön, den var ju tjock den där vintersnön. Det var kallt på kvällarna. En del
skaffade ris till kåtan och en del fick hugga ved så man fick eld i kåtan. Man blir van att bo i kåta men nog var det kallt.
När vi kom ner till Lansjärv så sålde vi lite renar. Det var härkar för sarvarna (sarv = rentjur) var för magra.
Nog var det bättre då. Vi hade större och bättre vinterbeten för renarna. Och så var det billigare tider. Man behövde
inte så mycket pengar som nu”.

 

 

Unna tjerusj

Unna tjerusj, tidigare Sörkaitums sameby, är en sameby i Gällivare kommun.
Vid mitten av 1500-talet tillhöde nuvarande Unna tjerusj gamla Sirkas lappby, vars vinterviste låg i
trakterna av Sirkasluokta i nedre delen av Stora Lulevatten. År 1647 delades Sirkas i den sydvästra,
Sirkas lappby, och den nordöstra Kaitum lappby, med en gräns utmed vattendelaren mellan Kaitum-
sjöarnas och Stora Lulevattens avrinningssysten. År 1887 betämdes att lappbyn skulle delas i tre byar:
Sörkaitum, Mellanbyn och Norrkaitum.
Unna tjerusj är en av fyra samebyar i Gällivare kommun. Betetsmarkerna ligger norr om sjöarna i
Luleälvens sjösystem, från norra sidan av Tysfjorden till järnvägen mellan Luleå och Gällivare. År 2007
fanns omkring 100 renägare i omkring 40 familjer och 5.000 renar.Renarnas kalvningsområden finns
på högfjället kring Ritsem och sommarbeten vid fjällryggar som Gálavárddo och på norska sidan av gränsen.
Ordförande är Kjell Åke Pittsa.


Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Unna_tjerusj

 

"Under 1500-talet omfattades nuvarande Gällivare kommun av Sirctes och Sjochsjochs byar och nuvarande
Jokkmokks kommun av Sirctes Luochte by, Torpen Jaur by, Sjochsjochs by och Jochmochs By. Efter uppförandet
av Nabreluokta kapell som låg på den norra sidan av Stora Lule älv så bröts Kaitumbyn ut ur Sirkas och blev en
egen sameby – Kauten Jaur by i Lule lappmark 1647. I Pite Lappmark fanns Lochte by, Arwitsjaur by, Simisjaur
och Laisby. 1606 överfördes den sistnämnda till Ume Lappmark. 1695 tillkom Arieplougs by, Norr Wäster by och
Söder Wäster by varav de två sistnämnda brutits ut ur Simis by och kom senare att kallas även för Mavasvuomma
och Njarg. 1887 delades Kaitumbyn upp i Norrbyn, Mellanbyn och Sörbyn. Norrbyn kom senare att kallas Norrkaitum och
Sörbyn för Sörkaitum. I Jokkmokks socken förblev byarna som de var 1695."

"Fr o m 2001 används de samiska namnen på fjällsamebyarna inom Jokkmokk och Gällivare kommuner. Norrkaitum
heter idag Girjas, Mellanbyn Báste och Sörkaitum Unna Tjerusj. Och i Jokkmokks kommun heter byarna Sirges,
Jåhkågasska tjiellde, Tuorpon, Udtja och Sierri. Av dessa ingår som nämnts i första stycket Báste, Unna Tjerusj,
Sirges, Jåhkågasska tjiellde, Tuorpon, Udtja samt Serri samt i Arjeplogs kommun nordvästra hörnet av Luoktamavas.
Idag 2014 ser byindelning och gränserna mellan byarna i allt väsentligt ut som vid indelningen 1945.
"

Gertrude Kuhmunen, arkivarie på Ájtte Svenskt Fjäll- och Samemuseum
http://www.laponia.info/fakta/samebyarna-inom-laponia-ca-1550-2014/

 

 

 


Beskrivning av kärnområden av riksintresse för Sörkaitum sameby


1. Svartitjåkkå, kärnområde längst västerut i samebyns åretruntmark. Området ligger väster om Svartijåkkå och Skuokejaure,
omger berget Svartitjåkkå västerut och går söderut till Tjållepatta fram till Svartiluoppola i öst.

2. Ritsem, är kärnområde inom samebyns åretruntmark och används under sommarhalvåret som vår- och sommarbetesland.
Området är samebyns västligaste kärnområde och beläget mellan Akkajaure i söder och Autajaure-Kätsak i norr, samt mellan
Seukokjaure i väst och Jårmejaure-Jårmejåkkå i öst. Området är samlingsområde och intensivt kalvningsområdet under våren
samt kalvmärkningsplats under sommaren i anläggningarna vid Puotjak, Auta, Ritsem samt Ritjemjauratjah. En huvudflyttled
mellan årstidslanden passerar genom området med en svår passage vid Påtlinjaure.

3. Maukojaureh, är kärnområde inom samebyns åretruntmark och nyttjas under sommarhalvåret som vår- och sommarbetesland.
Området sträcker sig söder och öster om Kallaktjåkkå, Varatjåkkå och Teusajaure, norr om Alemusjaure och Vuoksajaure samt
väster om Kuolpanatjåkkå och Tjårvek. Området är mycket intensivt kalvningsland under våren samt kalvmärkningsplats under
sommaren vid Vakkotak. Västra delen av området är samlingsområdet. Längs Suorvajaures norra strand ligger en svår passage,
mellan Vuoksalåktå och Suorva.

4. Vietasätno, är litet kärnområde inom samebyns åretruntmarker som nyttjas under sommarhalvåret som vår- och sommarbete
slandet väster om Vietasätno samt som höstbeteslandet öster om samma vattendrag. Ligger med större delen längst Vietasätnos
dalgång samt längs dalgången mellan Nieras och Kakirjaure. Området väster om Vietasätno är redovisat som kalvningsområdet
under våren. Anläggningen vid Satis används för kalvmärkning under sommaren samt slakt- och skiljning under hösten. Området
passeras av en huvudflyttled mellan årstidslanden med svåra passager vid Vakkasjåkka och Vietasätno.

5. Saiva, är samebyns största kärnområde inom samebyns åretruntmark och nyttjas som höstbetesland väster om stängslet vid
Såkejegge och som vinterbeteslandet öster om stängslet. Området ligger norr om Langas och Stora Lulevatten, mellan Juovvapåkke
i väst och Sjaunjaätno i öst samt Saiva och Amasjåkkå i norr.

6. Siekvare, är kärnområde under vinterhalvåret. Ligger inom redovisat vinterbetesområde, med delar både ovanför och nedanför
odlingsgränsen och används som vinterbetesland. Området återfinns söder om malmbanan, mellan väg 45 i öset och Pielloivehagen i väst.

7. Stubba, är kärnområde ovanför odlingsgränsen inom av samebyn redovisad vinterbetesmark och nyttjas som vinterbetesland.
Ligger norr-öst om Porjus, efter väg 45 och omfattar området runt Norr-Stubba och Söder-Stubba inom Stubba naturreservat.

8. Stuor Kartojaure, är kärnområde inom av samebyn redovisad vinterbetesland som ligger både ovan och nedan odlingsgränsen.
Sträcker sig längs odlingsgränsen, mellan väg 45 i norr-väst och Järvenpääjänkkä (strax väster om Råneträskets västligaste vik) i öst.
Området används som vinterbetesland av Sörkaitum och sommarbetesland runt Jåknåvare av Gällivare skogssameby.

9. Kuolpavaara, Kuolpavaara är kärnområde nedanför odlingsgränsen inom samebyns vinterbetesmark. Nyttjas som vinterbetesland
av Sörkaitum, men också som sommarbeteslandet i syd-östra delen av Gällivare skogssameby. Området ligger mellan Dundret i norr
och Purnuvaara i söder samt malmbanan i öst och Sájvva sjön i väst. Strax intill malmbanan vid Kuolpak ligger renskötselanläggningen
med arbets- och beteshagar.

10. Tjutek, Tjutek kärnområde ligger ovanför odlingsgränsen inom överlappande området mellan Sörkaitum och Gällivare samebyar.
Omfattar Tjutek berget och södra kanten av Jåknåvare. Området används som vinterbetesland av Sörkaitum och som sommarbetesland
av Gällivare skogssameby.

11. Takkarkielas, Takkarkielas är litet kärnområde ovanför odlingsgränsen inom överlappande området mellan Sörkaitum och Gällivare
samebyar. Ligger norr-öst om Muddusjaure omringat med stora myrmarksytor.

12. Urtimjaur, Urtimjaur kärnområde ligger nedanför odlingsgränsen , helt inom överlappande området mellan Sörkaitum och Gällivare
samebyar. Området nyttjas som vinterbetesland av Sörkaitum och som sommarbetesland av Gällivare skogssameby. Återfinns intill
kommungräns mellan Jokkmokk och Gällivare från Suolávrre i norr-väst och Stokkijänkkä i syd-öst.

13. Kaartijärvi, Kaartijärvi är Sörkaitums största kärnområde inom vinterbeteslandet. Kärnområdet ligger nedanför odlingsgränsen
inom överlappande området mellan Sörkaitum och Gällivare samebyar. Sträcker sig öster om malmbanan, längs Råneälven, mellan
Råneträskets syd-östligaste vik och Nattavaara. Området nyttjas som vinterbetesland av Sörkaitum och som sommarbetesland av
Gällivare skogssameby. Genom området passerar två huvudflyttleder mellan årstidslanden. Området är mycket viktigt vinterbete för
Sörkaitum med mycket god sammanhängande lavförekomst.

14. Atjekvaara, kärnområde nedanför odlingsgränsen inom överlappande området mellan Sörkaitum och Gällivare samebyar.
Området nyttjas som vinterbetesland av Sörkaitum och som sommarbetesland av Gällivare skogssameby. Återfinns norr om
kommungränsen mellan Jokkmokk och Gällivare från Harrejaur i norr-väst till Skájdenáhpe i syd-öst.

Källa: http://www.sametinget.se/9400

 

 

 

www.sametinget.se/ läser jag att de samebyar som finns idag i Norrbotten är:

Fjällsamebyar:
Könkämä i Karesuando, Lainiovuoma i Lannavaara, Saarivuom i Övre Soppero, Talma i Kiruna, Gabna i Kiruna, Laevas i Kiruna,
Girjas
i Kiruna, Baste cearru i Gällivare, Unna tjerusj i Gällivare, Sirges i Jokkmokk, Jåhkågaska tjiellde i Jokkmokk, Tuorpon i
Jokkmokk, Luokta-Mávas i Jokkmokk och Semisjaur-Njarg i Arjeplog.

Skogssamebyar:
Vittangi i Lannavaara, V:a Kikkejaure i Arvidsjaur, Gällivare i Gällivare, Ö:a Kikkejaure i Arvidsjaur, Slakka (f.d Sierri) i Jokkmokk,
Mausjaur
i Arvidsjaur, Udtja i Kobdalis, Maskaure i Arjeplog och Ståkke i Arvidsjaur.

Koncessionssamebyar:
Muonio i Kangos, Ängeså i Överkalix, Sattajärvi i Pajala, Pirttijärvi i Övertorneå, Tärendö i Tärendö, Kalix i Kalix, Korju i
Övertorneå och Liehittäjä i Sangis.

 

 

Källa: http://www.laponia.info/wp-content/uploads/2011/10/samebyar-i-Norrbotten.pdf

 

 

Källa: http://www.samer.se/4333