Robertsfors bruk

Från Wikipedia samt även Källa: http://www.vbm.se/assets/files/Pdf/sevart.pdf/Bruksleden/Arbetarbosteder.pdf

 

Robertsfors bruk var ett självförsörjande järnbruk och sedan sågverk vid Rickleån i Robertsfors, Västerbotten. Bruket gav namn till samhället.
Det var det största bruket i
den västerbottniska bruksindustrin.

Efter tillstånd av regeringen 1751, startade Robertsfors bruk 1758 i utkanten av byn Edfastmark, och elva smeder och arbetare rekryterades från
Forsmarks bruk i Uppland som ägdes av John Jennings och som startade bruksverksamheten i Robertsfors. Ägarna uppförde bruket i Norrland
eftersom det började bli skogsbrist i trakterna runt järngruvorna söderut. Malmen skeppades dit från
Bergslagen och Roslagen

Bruket bestod ursprungligen av fyra gårdar, där de fjorton arbetarna även bodde den första tiden. 1799 fanns det nio arbetarbostäder, och login
ingick i lönen. Byn uppkallades efter
Robert Finlay som var delägare tillsammans med Jenning. Brukssamhället var centrerat kring Robertsfors
herrgård
som stod färdig 1788, och sedermera uppfördes en kyrka som med tiden avknoppades från Bygdeå församling och bildade en egen
församling,
Robertsfors församling. Hela familjerna var involverade i brukssamhället. Barnen arbetade, kvinnorna skötte hushållet och de äldre
familjemedlemmarna, och männen i arbetsför ålder arbetade i bruket.

1760 var masugnen färdig, och 1782 var stångjärnssmedjan klar för användning. Vid manufaktursmedjan förädlades bara en liten del av stångjärnet -
det mesta exporterades. Vid masugnen tillverkades 200 ton
tackjärn per år under brukets första fyra årtionden. 1834 utökades verksamheten med
ett sågverk, som sände timret från
Sikeå hamn. Fram till allmän skolplikt infördes 1842 arbetade också barn vid bruket. Under åren 1875-1878
byggde arbetarna också en järnväg mellan Robertsfors och Sikeå, vilket var Västerbottens första
järnväg. 1897 arbetade omkring 100 personer vid
sågverket.

Vid sidan av bruksverksamheten startade bruksägarna ett storjordbruk för att förse arbetarna med mat, med ett mejeri vilket var Norrlands första.
Dessutom hade varje arbetarbostad möjlighet till eget jordbruk. Storjordbruket sysselsatte uppåt 150 personer, med extrapersonal inräknat, under
början av 1900-talet. Storjordbruket lades ner 1968.

Masugnen lades ner 1883, medan stångjärnssmedjan var i bruk till 1892. I stället ägnade sig Robertsfors bruk enbart åt sågverket. 1897 köptes
företaget av
Seth Kempe, som anlade en pappersmassefabrik där 1904. Sågverket lades ned 1936, men under ett årtionde därefter tillverkades sprit.
Pappersmassefabriken lades ned
1948.

Bruksmiljön är av riksintresse för kulturmiljövården.

I början av juni 1759 kom de första skutorna till Sikeå med yrkeskunniga arbetare till Robertsfors bruk. De hade rekryterats från Uppland och
Forsmarks bruk, som ägdes av John Jennings. Det var elva fasta bruksarbetare, en klensmed, en kolare, en mjölnare och åtta dagkarlar. I juli
anlände ytterligare tre kolare.

 

Runt Torget

Då de första arbetarna kom till Robertsfors 1759 bestod bruket av de fyra gårdar som köpts in. I början bodde arbetarna på dessa bondgårdar,

men strax uppfördes en bostad för åtta hushåll. På en karta från 1799 syns nio arbetarbostäder, där det sammanlagt fanns plats för 34 hushåll.

Här runt ”Torget” stod fyra hus i öppen fyrkant, grusvägen hade samma sträckning då som nu. I anslutning fanns ladugårdar och ”kryddgårdar”;

odlingar på 1,5 ha som brukades av arbetarna. Bostaden och jordbruket betalade man inget för. Ytterligare två flerfamiljshus står vid grusvägen.

Det i mitten var en gång brukets första herrgård, som flyttades hit och byggdes om 1868.

 

Kök och rum

De minsta lägenheterna bestod av ett ”spisrum” de större av ett eller två rum och ett stort kök. Köket var samlingsrum och det mest använda.

Rummet var möblerat som ett ”finrum”, men det kunde också användas för inneboende. Familjerna var större än idag, 6–8 barn var vanligt.

Makarna Johannes och Selma Boman slog rekord, familjen bestod av föräldrarna samt 19 barn! Trångboddhet och dålig hygien var ett problem;
många drabbades av tuberkulos med dödlig utgång. Mindre farligt, men nog så irriterande, var de alltid närvarande och plågsamma vägglössen.

 

Robertsfors_1.jpg

 

”Storbyggningen”, även kallad ”Fäderneslandet”, rymde 16 lägenheter – här bodde som mest över 100 personer. På andra sidan asfaltsvägen syns två
rödmålade hus; 43:an och 44:an. De byggdes för tre hushåll 1797. 43:an är öppen för besökare.

 

Yrke i arv

De smeder som flyttade hit då bruket anlades förde vanligen sitt yrke vidare till sina söner. Som liten pojke gick man med maten till far,

då skolan var avklarad började man som dräng. Smedsdrängen började vanligtvis som kolbärare; bar fram kol till smederna vid deras smideshärdar.
Nästa steg var handräckning till smederna. Efter några år kunde man avancera till mästersven, men först måste man godkännas av mästersmeden.
Nästa steg var mästerprovet inför en ålderman,

godkändes man antogs man som mästersmed. Mäster var den som styrde och ställde i smedjan; åtlyddes han inte fick han aga sina underordnade.

 

Källa: http://www.vbm.se/assets/files/Pdf/sevart.pdf/Bruksleden/Arbetarbosteder.pdf

 

De flesta av länets bruksorter börjar med ett personnamn och slutar på -fors. Robert Finlay namngav detta bruk. Forsarna var en förutsättning för bruken,
eftersom smedjor och masugnar drevs av vattenkraft. Vid den här forsen låg masugnen och hammarsmedjan på Robertsfors bruk.

 

Masugn och smedjor

Masugnen var i drift från 1760 till 1883, de första 40 åren framställdes 200 ton tackjärn/år. Masugnen var byggd som en väldig skorsten.

I toppen tippade man ner malm, kol och kalksten, längst ned i botten tappade man ut slagg och järn. Stora bälgar blåste in syre så att smältan blev 2 000.
Järnet rann ut i formar och stelnade till ”tackor”, av slaggen gjordes tegel som man byggde hus av. Tackjärnet bearbetades sedan till smidbart stångjärn –
stångjärnssmedjan var i drift 1782 – 1892. Det mesta stångjärnet utskeppades för export, en liten del förädlades i brukets manufaktursmedja.

 

Smederna

De första arbetarna kom från Forsmarks bruk, ett järnbruk i Uppland som John Jennings ägde. I Västerbotten fanns det då ingen kunnig yrkeskår.

Smedernas arbetsvecka började på söndagskväll, fortsatte fram till lördag kväll, då man gjorde helg. Under veckan sov man i ett särskilt hus – ”labbit”.
Smederna hade speciella arbetskläder: en fotsid vit linneskjorta och ett förkläde av skinn, på fötterna yllesockor och en slags enkla träskor, som lätt kunde
sparkas av om man fick glöd i dem. Det var stekande hett vid härden men kallt i övrigt; smederna drabbades ofta av reumatism och värk.

 

Robertsfors_2.jpg

Bruksplatsen 1877. Masugnen är till vänster, till höger rostugnen där malmen rostades. Tegelbyggnaderna är en mekanisk verkstad och ett gjuteri.
Där arbetarbostaden med tre fönster på långsidan står byggdes 1782 en klensmedja för smide av bruksföremål.

 

Robertsfors_3.jpg

 

Stångjärnssmedjan vid rivningen 1912.

 

Robertsfors_4.jpg

 

Vid blåsmaskinen står hammarsmeden Norman, och vid hammaren ”Stormumriken”, hammarsmeden Hammarsten. Smedjan stod mitt emot masugnen.
I anslutning fanns ”labbin”, små hus där arbetarna sov. Det första gjuteriet byggdes 1821. Där göts i början mest husgeråd.

På fotot från 1900 syns ett svänghjul till en barkmaskin. Gjuteriet finns kvar än idag med namn Norrlandsgjuteriet.

 

”När vi sparka boll nere på skolplan på aftnarna och fabriksvisslan gick, då avstannade alla matcher oavsett ställning, för då skulle alla springa och hämta
hem korna från nyverkena... Man skulle ju äta när pappa kom hem från jobbet”.

 

Barnen

Till varje hushåll på Bruket hörde ett ”nyverke”, ett litet jordbruk som gav familjen livsmedel. Det sköttes i huvudsak av kvinnor och barn – jobbet gjordes
medan fadern var på arbetet. Innan den allmänna skolplikten infördes 1842 var det vanligt att barnen arbetade dagtid – en sjuåring kunde ha 12 timmars
arbetsdag! Barnen gick i sina föräldrars fotspår; flickorna lärde sig hushållsarbete och mjölkning, pojkarna gick den långa vägen på industrin.

 

Kvinnorna

Kvinnorna på Bruket drog ett tungt lass – de var först uppe och sist i säng. Förutom att tvätta, laga mat, sy, väva, baka och sköta barnkullar om sex–sju barn
hade de ansvar för eldning och uppvärmning. När mor- och farföräldrarna blev gamla var det kvinnorna som ansvarade för vården. Ibland gavs det tillfällen till
extrainkomster som att tvätta eller stryka hos ”bättre” familjer.

 

Robertsfors_5.jpg 

 

Robertsfors_6.jpg

 

 Robertsfors_7.jpg

 

Robertsfors_8.jpg

 

Redan i slutet av 1700-talet hade bruket lärare, barnen undervisades i katekes- och bibelläsning. Undervisningen skedde i olika lokaler, en tid var ”Dillströmska huset”
och ”Norrgården” skola (bilden i mitten). Efter den allmänna skolpliktens införande 1842 varade skolåret i sex månader,

barnen gick sex år i skolan.