Mordet i Liikavaara om de normativa aktörernas nätverk

 

I Liikavaara by i Gällivare socken utspelades 1892 ett mord som exemplifierar hur en struktur av normativt verksamma och betydelsefulla aktörer agerade i relation till ett beteende som betraktades som avvikande. Den avvikelse som uppvisades av gärningsmannen, bondsonen Nils Olof Nilsson, anknöt till normen om vad som betraktades som ett sinnesförvirrat snarare än ett friskt agerande. Frågan rörande om och hur denne ynglings eventuella sinnessjukdom skulle inverka på häradsrättens dom stod i centrum för en serie rättegångsförhandlingar som utspelades i ett samhälle med en förhållandevis nyvunnen insikt om att mentala störningar kunde betraktas som förmildrande omständigheter.

De kontrollagenter som var verksamma under mordets efterspel var länsmannen och domstolen (rättsagenter), en präst (en religiös agent som under 1800-talet spelade en mångdimensionell kulturell roll) samt en läkare och Kongl Medicinalstyrelsen (medicinska agenter). Begreppet kontrollagent (’agent of control’) är de facto samma begrepp som används i den moraliska panikens sociologi av författare som Stanley Cohen. Inom detta perspektiv tillskrivs massmedia den centrala rollen i återställandet av ordningen. Min ambition här är dock att särskilt låta ett antal andra aktörer framträda.

Mordet utspelades på Nils Fredrik Olssons gård i Liikavaara, där den nittonårige sonen Nils Olof Nilsson hyste sexuella känslor för gårdens piga, tillika hans två år äldre kusin, Anna Lisa Johansdotter. (Egen notering: Jag har sökt i födelseboken för 1871 och hittar 2 st Anna Lisa födda detta år, båda två från Purnu. I dödboken uppges hennes ålder till 21 år, och då måste hon vara född 1871) Nils Olof hade vid upprepade tillfällen försökt ’öfva otukt’ med henne, men hon hade ständigt avstyrt detta. Med tiden hade Nils Olof blivit förbittrad över detta, och därför flera gånger hotat att döda henne om hon inte fogade sig efter hans önskningar. Han hade dock inte haft några bestämda planer på att verkställa sin hotelse förrän på kvällen onsdagen den 6 april 1892. Det var vid denna tidpunkt som han beslutade sig för att ’bringa henne om lifvet’ vid första möjliga tillfälle. Rannsakningshandlingarna förtäljer inte om någon specifik händelse hade föregått detta beslut, och så att säga kommit att bli droppen som fick Nils Olofs bägare att rinna över. Att inget annat motiv till mordets verkställande framkom, än pigans ständiga avböjelser av Nils Olofs försök att ’lägra henne’, kan också ha bidragit till det inflytande tanken om honom som sinnessjuk sedermera kom att få. Avsaknaden av en utlösande faktor innebar att mördaren blev än mer svår att förstå sig på. Nämnda kväll tog Nils Olof med sig en kniv när han gick till sängs. Han gömde den under madrassen i avsikt att utföra mordet med den när alla i huset hade somnat. Husbonden hade tillsammans med den tolvårige sonen Frans rest till marknaden i Gällivare på måndagen och de två vistades fortfarande där. I bostadens stora rum (’pörtet’ eller ’dagligstugan’) fanns tre sängar. Den första delades av Nils Olof och hans fjortonårige bror Lars Levi, den andra av artonårige Carl Johan och den för tillfället bortreste Frans, och den tredje av pigan och Nils Olofs åttaåriga syster Anna Lisa. I en intilliggande mindre sovkammare låg modern och den fyra år gamla dottern Sofia Ulrika. I och med att det var marknadstider kom två män som var på väg hem till Palohuornas, Moses och Johan Mosesson, på besök sent på kvällen och ’störde deras nattro’. De fortsatte sin hemresa först klockan halv fyra på morgonen, och det var först då som pigan och Nils Olofs mor gick till sängs. Nils Olof låg vaken och avvaktande under Mosessönernas hela besök utan en tanke på att frångå det beslut han hade fattat. När det blev tyst i stugan låg han vaken ytterligare en stund för att invänta de övrigas insomnande. Den rysliga scen som utspelades härefter återberättas på flera håll i rannsakningshandlingarna, bl a i rättens återgivning av gärningsmannens egna redogörelse för de närmare omständigheterna vid brottets begående:

Då Nils Olof Nilsson efter någon stunds väntan ansett dem alla vara insomnade, hade han framtagit den undangömda knifven, varsamt uppstigit ur sin säng och öfver golfvet smugit fram till Anna Lisa Johansdotters sofplats samt, måttande ett kraftigt hugg, i afsigt att dermed döda henne i sömnen, instuckit knifven till bladets fulla längd i hennes tinning. Något tillhygge att dermed djupare i hufvudet indrifva knifven hade han ej begagnat. Efter brottets utförande hade han åter smugit sig tillbaka till sin bädd och hade dervid icke kunnat märka att någon af de innevarande vaknat. Anna Lisa Johansdotter hade, oförmögen att yttra något, endast gifvit stönande ljud ifrån sig. Åter kommen till sängs, hade han visserligen ej kunnat insomna, men ej heller känt någon ånger öfver sin gerning. Då hans moder efter en längre stund utkommit från en vid pörtet belägen sofkammare, der hon jemte hans yngsta syster, Sofia Ulrika, haft sin sängplats och vid upptäckande af hvad som inträffat väckt hans syskon, hade han låtsats sofva och vakna genom hennes åtgöranden.

Omkring halv fem på morgonen vaknade modern i den intilliggande kammaren av kväljningsliknande ljud från det angränsande rummet. Hon trodde först att något av barnen hade insjuknat, men när hon kom in i dagligstugan fann hon pigan med en kniv instucken i huvudets högra sida ovanför örat. Alla barnen vaknade av ’moderns förskräckelse’ över sin upptäckt. Det första spår, kronologiskt sett, som detta fall lämnade i rannsakningshandlingarna utgörs av en anmälan som provincialläkare Rosendahl insände till kronolänsman och åklagare N J Lomm. Rosendahl hade tillkallats först på kvällen den 7 april, d v s nästan ett dygn efter det att knivhugget inträffade. Kanske berodde detta på att modern hade aningar om vem som var skyldig och ville skydda honom. När Lomm inledde polisundersökningen den 8 april förklarade hon att hon trodde att en olycka, snarare än ett mord, hade ägt rum. Hon berättade att pigan hade skurit socker med en kniv under Mosessönernas besök och att allt tydde på att hon sedan måste ha lagt kniven på sin säng och av misstag stött huvudet mot den. När länsmannen påpekade det orimliga i att kniven skulle ha legat i en sådan position att ett sådant förlopp vore möjligt, föreslog modern att kniven kanske hade legat på en hylla ovanför

sängen, och sedan fallit ner i pigans huvud medan hon sov. När de tre äldsta sönerna (inklusive Nils Olof) hörts och ingen av dessa sade sig veta något om det inträffade, tillfrågade länsman föräldrarna – i enrum – om inte något av barnen hade haft särskilt häftigt temperament. Mot bakgrund av träffsäkerheten i denna frågeformulering ter det sig troligt att Lomm redan hade aningar om att så var fallet. Om man till detta lägger den information som övriga bybors uppfattningar om Nils Olof kom att ge i de rannsakningar som ägde rum längre fram, kan man med ytterligare fog anta att länsmannen tidigt misstänkte Nils Olof.

Föräldrarnas svar på frågan blev: / … / dels att pigan åtskilliga gånger klagat öfver att sonen Nils Olof, då de varit tillsammans ute i arbete flere gånger försökt öfva otukt med henne och då han icke lyckats varit elak, dels att Nils Olof var synnerligt lättretlig och vid minsta orsak uppbrusade och ej skydde att vid sådana tillfällen begagna det tillhygge som kunde finnas tillhands. Länsmannen förhörde därefter Nils Olof som nu allvarligen uppmanades att tala sanning, men han förnekade allting. Vägen till Nils Olofs erkännande skulle visa sig vara allt annat än rak.

Den 9 april, det vill säga dagen efter det första polisförhöret, tillkallade Nils Olofs mor länsmannen. Anledningen till detta var att hon efter utdraget bönande hade fått Nils Olof att erkänna sitt brott. När Lomm så anlände förnekade Nils Olof återigen all inblandning i knivhugget, men efter viss bearbetning erkände han på nytt och häktades och fördes till häradshäktet i Gällivare. Väl i häktet kom han i samspråk med en annan fånge i en angränsande cell, med vilken han kunde meddela sig genom den tunna skiljeväggen. Denne fånge lyckades snart övertyga Nils Olof om att han var tvungen att förneka sitt brott om han någonsin ville bli fri igen.

Första rannsakningstillfället 28 april 1892

Nils Olof följde sin cellgrannes råd och förnekade allt vid inledningen av domstolsförhandlingen. Han sade att han inte var skyldig, att han aldrig hade erkänt mordet inför någon samt att han aldrig hade sett mordvapnet. Hans ihärdiga förnekande fortsatte när rannsakningen avbröts och han konfronterades med pigans lik i bårhuset. Trots uppmaningar hävdade han ”hårdnackadt” att han inte ens kände igen henne och att han hade häktats utan…

Pigan levde i 16 dygn efter knivhugget och hade under denna period, enligt ett obduktionsprotokoll daterat den 24 april, nedsatt rörelseförmåga på vänster sida, anemi, abstrakta smärtor och talade föga och suddigt. anledning. Först när rannsakningen återupptogs och Johan Björling Åström, som hade skjutsat Lomm till Liikavaara och deltagit i förhöret, förklarade att han hade varit närvarande när Nils Olof otvunget hade erkänt mordet, brast Nils Olof ’häftigt ut i tårar’ och förklarade att han

ville avge en fullständig bekännelse. Det gifta paret Malm som arbetade i häktet vittnade också om att Nils Olof inte tidigare hade menat att han var oskyldig. När Nils Olof hade erkänt sig skyldig till mordet och förklarat att han nu ångrade vad han hade gjort, anhöll åklagare Lomm om att få utreda fallet vidare varpå rannsakningen uppsköts.

Andra rannsakningstillfället den 11 maj 1892

När rannsakningen återupptogs föll Nils Olof vid uppläsandet av hans bekännelse ’i våldsam gråt’. Han uppmanades nu att ange vilket som motivet hade varit till brottet och svarade att det varit uttryck för en tillfällig ingivelse. Han frångick därmed sin tidigare berättelse om hur svårigheterna med att ’öfva otukt’ med pigan retat upp honom. När åklagaren förde det på tal förklarade Nils Olof att han en gång under sommaren 1890 hade ’kommit i tillfälle att öfva samlag’ med pigan, som då sovit ’och icke heller under tiden uppvaknat’, samt att hon i övrigt ’aldrig velat gå hans önskningar till mötes’. Vidare hördes Nils Olofs föräldrar som nu utvecklade sina uppgifter om sonens sinnesbeskaffenhet. Fadern berättade att Nils Olof under hela sin uppväxt hade varit besynnerlig, självsvåldig, styvsint och elak. Den aga som han hade tilldelats hade snarare förvärrat än förbättrat hans tillstånd, menade fadern, som vidare berättade att sonen ofta hade hotat honom med tillhyggen då han inte fått sin vilja fram. I sitt vittnesmål förklarade fadern också / … / att han aldrig tilltrott sig att sända denne sin son ensam till skogs att fälla träd enär han som ej kunnat bibringas någon föreställning om nödvändigheten att dervid hugga trädet från allenast två motsatta sidor, för att således bringa det att falla åt endera af dessa sidor, alltid haft för sed att hugga trädet rundt, då riktningen af dess fall ej kunnat i någon mån förutses, och fara alltid måst vara för handen, att den i närheten stående hästen kunde af det fallande trädet träffas. Då hans ifrågavarande son brukat under somrarne åtfölja till slåttern å utängarne hade Nils Fredrik Olofsson understundom låtit denne under återväg till hemmet gå först, men hade han i de flesta fall tagit miste om väg och gått vilse samt med all sannolikhet ej hittat hem om han vandrat ensam. Vid något tillfälle för omkring två år sedan hade hans anförmälte son från Liikavaara begifvit sit till Leipojärvi som är belägen vid allmänna landsvägen mellan byarna Liikavaara och Hackas på tre fjerdingsvägs afstånd från Liikavaara och der stannat på besök hos Enkan Martha Nilsdotter som ock tillredt en bädd åt honom till den stundande natten. Sedan han der gått till hvila, hade han emellertid under natten oförmärkt uppstigit och efter landsvägen vandrat åt Hackas till derunder han mött gästgifvarens i Leipojärvi dräng Lars Carlsson hvilken på fråga hvarthän han ämnade sig erhållit till svar att han vore på väg till sitt hem. Att Lars Carlsson upplyst att vägen till hemmet ginge i motsatt riktning, hade han då vändt om och återkommit hem.

Modern sade i sitt vittnesmål att hon alltid hade ansett Nils Olof vara oduglig när det gällde att uträtta ärenden eftersom han alltid brukade glömma bort vad han hade fått i uppdrag att göra. Hon berättade också att hans lynne var särskilt oberäkneligt vid ’väderskiften’, då Nils Olof också brukade klaga över huvudvärk. Modern hade, precis som fadern, också en spektakulär historia att berätta för rätten:

Under sistförflutna vinter derunder han blifvit beredd till sin första nattvardsgång hade han vid något tillfälle uppbränt flere stycken så kallade andaktsböcker såsom katekes, biblisk historia, testamente och psalmbok samt i anledning deraf af föräldrarna tillrättavisad, förklarat att han så förfarit emedan ha i dem funnit sina gerningar så hårt bedömda. Något som framstår här, och vilket blir ännu tydligare mot bakgrund av föräldrarnas förvånansvärt öppna och raka beskrivning av sonens sinnelag i polisförhöret, är en tendens från föräldrarnas sida att övertyga omgivningen om att sonen inte var vid sina sinnens fulla bruk. Detta kan tolkas på minst två sätt. Antingen var deras strategi att övertyga rätten om att Nils Olof hade begått mordet under sinnesförvirring och att han sålunda inte helt kunde ställas till svars för handlingen, eller så kan deras uttalanden ses som led i ett förskjutande av en son som de aldrig lyckats vare sig förstå eller tygla. Åklagaren menade att de ’egenheter’ i Nils Olofs karaktär som föräldrarna hade uppgett inte ”klarligen ådagalagde att denne vore i någon mån rubbad till sina sinnen” utan snarare dåligt uppfostrad. Lomm ville dock utreda frågan ytterligare genom att inkalla fler vittnen och fick därför anstånd med målet.

Tredje rannsakningstillfället den 1-2 juni 1892

Vid det tredje rannsakningstillfället lästes en skrivelse upp, författad av pastor Montell som varit Nils Olofs konfirmationspräst. Det var åklagaren som hade begärt ett utlåtande från honom. Montell var närvarande i rättssalen när hans skrivelse lästes upp och bekräftade därefter att han inte hade några ändringar eller tillägg att göra. Innebörden av den utförliga skrivelsen, som det finns anledning att återkomma till senare, var att Montell instämde i Lomms uppfattning om att Nils Olof inte var sinnesrubbad, men att han dock hade vissa problem i sin moraliska utveckling vilka främst berodde på en bristande uppfostran.

Vidare hördes fem arbetskamrater och bekanta till den tilltalade samt familjens tidigare piga. Alla dessa vittnesmål med undantag för ett var i de huvudsakliga delarna samstämmiga med varandra och tecknade, sammantagna, en bild av Nils Olof liknande den som hans föräldrar hade gett. Han sades vara ’konstig till lynnet’, ’lättretad’, ’underlig’ och ’snarstucken’. Även dessa vittnen betonade att han hade betett sig särskilt konstigt åt vid ’väderskiften’, då han brukade gå ensam omkring och utan sammanhang tala högt för sig själv, som om han vore uppretad. Det vittne som avvek från denna uppfattning var drängen Per Olof Andersson, som förvisso inte hade noterat någon avvikelse från Nils Olofs sida när de arbetat tillsammans, men som efter Nils Olofs häktande hade hört många påstå att han inte var vid sina sinnens fulla bruk. Särskilt intressant i denna grupp av vittnen är en uppgift som en Erik Anders

Andersson, lämnade. Denne, som under en kort tid under 1891 hade arbetat för Nils Olofs far, förklarade att Nils Olof vid ett tillfälle hade sagt till vittnet att han var ”förbittrad på fadern emedan denne föraktade honom och fått den föreställningen om honom att han skulle vara mindre klok än andra”. Dessa vittnesmål är intresseväckande i och med att de i vissa avseenden ger stöd åt den senare av de två tolkningar av föräldrarnas strategi under förhören vilken presenterades ovan, d v s att de försköt snarare än försvarade honom. Uppfattningen om Nils Olof som rubbad ter sig så pass djupt och fast förankrad i lokalsamhället att det inte går att hålla för troligt att detta perspektiv på honom etablerats av föräldrarna som ett försvar så sent som efter mordets inträffande. Dessutom visar Erik Anders Anderssons vittnesmål på att Nils Olof långt före mordet kände sig föraktad av sin far. I relation till detta blir också Norrbottens-Kurirens referat av rannsakningstillfället den 11 maj intressant:

Mycket tyder m a o på att definitionen av gärningsmannen som sinnesrubbad inte var en hastigt påkommen konstruktion från föräldrarnas sida i syfte att lindra sonens straff. Efter beslut den 2 juni inkallades ett utlåtande från fängelseläkaren innan fallet överlämnades till Kongl Medicinalstyrelsen.

Fjärde rannsakningstillfället 1-2 augusti 1892

Hållningen från båda dessa aktörers sida var i samstämmighet med Lomms och Montells: Nils Olof betraktades som varande vid sina sinnens fulla bruk, och han dömdes till livstids straffarbete för mord. Här framträder en intressant bild av hur definitionen av det vansinniga skiljer sig mellan det lokala bysammanhanget och den officiella diskursen som företräddes av åklagare, präst, läkare och medicinalstyrelse. Om man ställer de formuleringar angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet, som förekommer i de texter som producerades i anslutning till de olika juridiska, kyrkliga och medicinska aktörerna ser man ett intressant mönster (Tablå 1).

Tablå 1. Jämförelse av formuleringar i diskursen

ÅKLAGAREN I RANNSAKNINGSPROTOKOLLEN

I anledning af hvad sålunda blifvit upplyst och antecknadt anförde åklagaren att enligt hans förmenande af hans föräldrar uppgifna egenheter i Nils Olof Nilssons lynne och karaktär ej klarligen ådagalade att denne vore i någon mån rubbad till sina sinnen, samt förklarade sig hålla före att dessa egenheter endast vore följden af en vanvårdad och förfelad uppfostran, derunder han fått växa upp i sjelfsvåld och otyglad frihet (11 maj 1892). Åkl anförde att under ransakningen ingen omständighet blifvit ådagalagd som [tydde på att Nilsson] saknade sitt förstånds fulla bruk, hvare sig före eller vid utförandet af sitt afskyvärda brott, att flera vittnen visserligen uppgifvit att den tilltalade vore af ett konstigt lynne samt att han visat oförskämdhet och olydnad mot sina föräldrar och lättja i sitt arbete äfvensom att han varit snarstucken och lättretlig men att sådant efter åklagarens uppfattning tycktes bero derpå att den tilltalade fått uppväxa i sjelfsvåld och egennådighet utan att den tilltalades föräldrar i tid sökt stäfjva hans dåliga böjelser så att dessa fått taga öfverhand till den grad att han icke längre låtit sig af föräldrarna visas till rätta, att åkl alltså för sin del vore öfvertygad att den tilltalade alltid varit och fortfarande vore vid sitt förstånds fulla bruk och för sina gerningar fullt tillräknelig (1 juni 1892).

KONFIRMATIONSPRÄSTENS SKRIVELSE

Det intryck jag sålunda fått af den tilltalades personlighet särskildt under den tid han bevistade nattvardsläsningen kan jag icke framställa annorlunda än att hans sinnesbeskaffenhet icke egentligen företedde något väsentligen abnormt så att han haft förvirrade föreställningar eller saknat förmåga af tänkande, hvarjemte han också haft insigt såväl om det tillåtna och otillåtna som ock uppfattning af det sedligt goda och det sedligt förkastliga, men emellertid torde en viss obändighet och hetsighet i hans lynne jemte ett sjelfsvåld som aldrig blifvit brutet i förening måhända med en alltför stor svaghet i uppfostran ha medverkat att hans närmaste redan i hans barndom fått en uppfattning af honom såsom i viss grad abnorm till sinnet. Denna deras föreställning om honom, hvartill ju äfven andra orsaker möjligen förefunnits, har naturligen icke kunnat döljas för honom och sålunda också måst göra inverkan på hans moraliska utveckling så att han utan att anse sig behöfva tygla sina onda böjelser mer och mer blifvit ledd till att egoistiskt handla i öfverensstämmelse med dem. Och ifrån en sådan själsutveckling är icke vägen lång till brottet (28 maj 1892).

Norrbottens-Kuriren, 13 maj 1892. FÄNGELSELÄKARENS UTLÅTANDE

Under vistelsen i Luleå cellfängelse dit NO Nilsson inkom d 3 juni har hans uppförande och sätt att skicka sig varit lugnt och stilla. Sömn och matlust goda; intet tecken till missbildning eller kroppslig sjukdom. Han svarar trögt och motvilligt på framställda frågor, men fullkomligt redigt och utan någon antydan på abnormalitet i själsförmögenheterna. Blicken skygg, nedslagen, vid frågor rörande de närmare omständigheterna vid brottets begående ser han ned mot golfvet under som det synes halft omedvetna förelser med händerna. Vid första samtalet förklarade han sig emellanåt ångra sin gerning och inse att han handlat orätt, men vid förnyade samtal säger han sig ej komma ihåg att han gått i nattvardsskolan, förnekar att han begått mordet, minns ej att han under ransakningen fördes till den mördades lik o s v, och dessa upgifter vidhöll han fullt följdrigtigt. På grund af hvad sålunda förekommit får jag afgifva det intyg, att ingen anledning förefinnes att antaga att för mord tilltalade Nils Olof Nilsson från Liikavaara vid gerningens begående saknat sitt förstånds fulla bruk (23 juni 1892).

KONGL MEDICINALSTYRELSENS BEDÖMNING

Efter sålunda tagen del af handlingarna får Kongl Medicinal Styrelsen i öfverensstämmelse med fängelseläkaren Björkmans yttrande det utlåtande afgifva, att, oaktadt den häktades i mycket försummade uppfostran synes hos honom hafva underhållit och utbildat ett redan af naturen häftigt och sjelfsvåldigt lynne, af de insända handlingarna likväl icke framgår att för mord tilltalade Nils Olof Nilsson från Liikavaara vid åtalade gerningens begående saknat förståndets fulla bruk (11 juli 1892).

Källa: http://www.foark.umu.se/samlingar/scriptum/script49.pdf